Klyschiga Romantiska Komedier är filmvärldens motsvarighet till en stor påse lösgodis från Hemmakväll. Det är gott och tillfredsställer det där hålet i din själ ca 90 eller 5 minuter men lämnar dig ändå andligt tom i slutändan. Ett slags substitut för genuina känslor och en eskapism från vardagens bekymmer. Det känns skönt att flytta tankarna från den hårda verkligheten till de rosenfärgade kulisserna på andra sidan TV-skärmen och det känns skönt att proppa magen full med kolasmakande, gummimaskar av E-ämnen. Oftast är dessa Klyschiga Romantiska Komedier dock lika tomma på substans som godispåsar är fulla av potentiell diabetes och detta är synnerligen sant angående Netflix nya orginalfilm The Kissing Booth.

The Kissing Booth handlar om Elle Evans (Joey King), en socialt tafatt tjej på ungefär 15-16 somrar som tycker om att drömma om sin första kyss, sporta, göra andra saker som tonårstjejer kan relatera till och dansa med sin bästa kompis Lee (Joel Courtney). Elle och Lee har varit som ler och långhalm sedan födseln men allt kompliceras när Elle upptäcker att att hon har känslor av det romantiska slaget för Lees äldre brorsa, Noah (Jacob Elordi), något som är strikt förbjudet enligt regel nummer 9 på den platoniska kompisduons lista för vänskap. Släng in en död mamma, ett bås att kyssas i och fina lärdomar om förhållanden över klyschig pianomusik och du har The Kissing Booth.

”Lee was responsible for rule number nine, which specifically states that ‘relatvies of your best friend are totally off-limits’ ”

-Elle (Joey King)

The Kissing Booth är baserad på en Wattpad-berättesle skriven av 15-åriga Beth Reekles och anpassad för film av 40-plussaren Vince Marcello. Att filmen är en produkt av en tonårsflickas uppfattning av romantik och en medelålders mans uppfattning av tonåringar är uppenbart när man ser produkten på skärm för om du har sett en Klyschig Romantisk Komedi eller en tonårsrulle gjord efter sekelskiftet har du sett The Kissing Booth. Kärleksmontage, förbjuden kärlek, billiga popsånger, snygga tonåringar och ett klyschigt baltal. Allt för tankarna till bättre och mer kreativa filmer som Clueless, 10 things I hate about you och Mean Girls. Till och med en trio kaxiga tonårstjejer, OMG-gänget, en ICA-Basic variant av the Plastics, dyker upp.

Bland alla dessa klyschor finner vi Elle, arketypen för unga tonårsflickor som finner sig vilse i pubertetens labyrint av känslor. Hon har alltid varit osynlig i skolan men efter en sommar fylld av tonårshormoner återvänder hon till plugget med bröst och en kort kjol och helt plötsligt hamnar all uppmärksamhet på henne. Genom Elle kan den ensamma tonåringen på flickrummet se sina drömmar spelas ut på en iPadskärm och känna att det finns minsann hopp för henne också! Noah, å andra sidan, är den äldre, svårfångade drömkillen som tonårsflickan fantiserar om. Idealet för tjejer som växt upp med Twilight: en Alfahanne om finns där för att beskydda henne från andra, mindre attraktiva tonårskillar, ja, en aggressiv grottmänniska med mindre känsloregister än Logan Paul. Det är i deras förbjudna kärleksrelation som författarens ungdom verkligen skiner igenom. Hela Elle och Noahs förhållande är byggd på sexuell objektifiering och en broderlig känsla av överbeskyddande. Och Elles bröst. Filmen spenderar alldeles för mycket tid på Elles bröst.

”Elle, you are aware that your lady shape sort of changed during the summer, right?”

-Lee (Joel Courtney)

I detta stormande hav av floskler finns det dock flyktiga glimtar av genuinitet i vissa karaktärers interaktioner. Trots den försmädliga dialogen framstår faktiskt Elle och Lee som riktiga vänner på skärmen, tack vare karismatiskt skådespel från Joey King och Joel Courtney. I historien om vilka regler som är värda att bryta för kärlekens skull och konsekvenserna av förbjuden kärlek så finns det också en aning intressant subtext som hade varit värd att utforska. The Kissing Booth är dock tonsatt till Elles onödiga och övertydliga inre monolog så inget minspel behövs från Kings sida då Elle ändå bara förklarar hur hon känner sig i varenda scen genom en högljudd berättarröst. Redan från filmens öppningsscen behandlas publiken som idioter (eller bara som barn födda efter 2004). Inga blickar behövs mellan kärleksparet på skärmen eftersom Elle bara presenterar sin tankeprocess rakt ut för publiken gång på gång. Det är kolasmakande, gummimaskar av E-ämnen i formen av ett lättsmält filmmanuskript.

The Kissing Booth är skimrande i sin presentation, glad och okomplicerad men precis som en hockeykilles Instagramstory saknar den djup och den tar till de billigaste knepen för att manipulera fram känslor hos sin publik. Det är inte en romans värd att engagera sig i och jag fann mig själv skrika av skratt åt oavsiktliga scener av mästerfull komik en handfull gånger. The Kissing Booth är ytlig och kommer kunna tillfredsställa dina drömmar om romans i ca 105 minuter men stannar inte kvar längre än så. Är du sugen på en snabb godispåse dömer jag dig inte men det finns bättre lösgodis än The Kissing Booth.

Mvh

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s