Månlandningen. En av mänsklighetens största bedrifter och det hetaste ämnet att forma konspiratoriska, halvtaskiga dokumentärer om på YouTubes mörka sida. Ända sedan den första påstådda månfärden den 20:e Juli 1969 har skeptiker och konspirationsteoretiker hävdat, menat och påstått att månlandningen var en bluff. Ämnet väcker känslor och genererar dömande blickar än idag och likt en satellit i jordens omloppsbana cirklar jag ständigt tillbaka till dessa konspirationsteorier. Varje år dyker jag ner i det grumliga vattnet av konspirationer för att ifrågasätta den vetenskapliga hegemonin och letar febrilt efter argument som kan bevisa att människan aldrig satt sin fot på den mystiska himlakroppen vi kallar Månen. Men varje gång tar jag mig upp till ytan och är lika säker på min ståndpunkt. Tyvärr, människan har landat på månen… 

Det finns flera anledningar till att jag vill misstro månlandningens historiska faktum. För det första är en värld där månlandningen har tagit plats inte en lika fascinerande värld som det alternativa universum där USA:s ledande vetenskapliga överhuvud tittade på varandra och sa ”Hörrni, det verkar rätt så klurigt att skicka upp en man till månen, ska vi inte bara ta och filma en förfalskning här på jorden istället?”. Tanken av att en grupp människor lyckades fuska sig till ära och berömmelse och lurat hela mänskligheten på kuppen är oerhört underhållande och sätter alltid ett leende på mina läppar.

Den andra anledningen till att jag känner mig frestad att tro på outbildade internetsurfare framför respektabla vetenskapsmän är för att en människa som inte tror på månlandningen är otroligt mycket mer intressant än någon som köper den vetenskapliga konsensusen. Om det någonsin kommer upp i en konversation att någon betvivlar Apollo 11:s landning på månen blir individen genast mycket mer fascinerande. Vad ledde denna, till synes intelligenta människan till att gå emot strömmen av fakta och bevis? Vad gick snett? Rakt framför ögonen på en har en vanlig person helt plötsligt förvandlats till ett svart hål av potentiellt galna åsikter och pseudointellektuella påståenden. Titta bara på den här grafen:

månlandningsgraf.png

Vad är det då som håller mig tillbaka från att anamma dessa Månbluffares argument och retorik? Varför omfamnar jag inte dessa påståenden med öppna armar, precis som Stefan Löfvén och Socialdemokraterna, i hopp om att bli en så intressant människa jag kan bli? Det är enkelt, för varje grund, skäl och bevis som förs fram finns det ett bättre motbevis. Månbluffares argument kan verka smarta och mer eller mindre giltiga i en diskussion men vid en andra anblick faller de sönder snabbare än mitt tredje äktenskap. Vi tar och vandrar in i en tät djungel av konspiratoriska anspråk för att ta en titt på de argument som Månbluffare häver ur sig:

Van Allen Bältena

rymdvanallen.png

Månbluffares argument kan delas upp i två kategorier. Argument som ämnar motbevisa USA:s kapacitet att ens ta sig till månen och argument som grundar sig i analysen av NASA:s presenterade bevis. Komplikationerna kring Van Allen Bältena tillhör den tidigarenämnda kategorin och är ett populärt argument som ofta slängs ut under diskussioner likt ett trap-kort i ett hektiskt avsnitt av Yu-Gi-Oh. Van Allen Bältena är bälten av radioaktiv strålning runt jorden och efter en snabb Wikipediasökning kan man konstatera att de befinner sig flera hundra kilometer över Jordens yta.

Enligt certifierade Månbluffare ska Van Allen Bältenas strålning vara så pass stark att ingen människa i en plåtburk från 1969 borde överleva en färd genom dem. Här kommer vi in i oroliga vatten för en gymnasie-sammare som undertecknad. Jag har ingen aning om vem jag ska tro på i denna situation. Konsensusen inom vetenskapskåren tycks vara att månturisterna på Apollo 11 uppdraget inte ska ha tillbringat tillräckligt mycket tid i strålningen från de radioaktiva bältena för att faktiskt ta allvarlig skada från dem och baserat på min föga förståelse frö radioaktivitet låter det rätt så troligt.

Vart är stjärnorna?

rymdstjärnor.png

Under alla påstådda månfärder togs det flera fotografier av himlakroppens yta. På dessa foton syns månens steniga yttre tydligt men avsaknaden av stjärnor på himlavalvet är slående. Månbluffare hänvisar till detta som ett avgörande bevis för att NASA ska ha vänt sig till Hollywood och iscensatt en månlandning i en filmstudio någonstans. Återigen måste jag dock, med huvudet sänkt inse att jag tyvärr inte köper deras argument… Till skillnad från Jorden så har månen ingen atmosfär som kan bryta ner ljuset och skapa en fin klarblå himmel. Så trots att solen gassar på månens yta för fullt så ser himlen fortfarande lika mörk ut som min framtid. Men eftersom månen ändå blir utsatt för solens varma strålar så reflekterar den stora rymdstenbumlingen ljuset, och blir således en kraftigare ljuskälla än stjärnorna i bakgrunden. Detta leder till att kameran måste välja att fokusera på bakgrunden och låta förgrunden bli överdrivet ljus eller lägga fokus på Neil Armstrong i förgrunden och låta stjärnorna gå förlorade på fotografiet. Svårt val men sorgligt nog inte ett starkt bevis för att månlandningen skulle vara fakead.

Flaggan blåser??

rymdflagga.png

Då vi redan har etablerat att månen inte har någon atmosfär så finns det ingen luft på månen och därmed ej heller någon vind. Därför är det sannerligen skumt att se den Amerikanska flaggan, planterad på månen av Neil Armstrong och Buzz Aldrin, fladdra i rymdens kyliga vakuum. Månbluffare zoomar gärna in på gamla goda stjärnstreckarens röda och blåa tyg för att analysera dess rörelser och kasta ut bluffanklagelser. Beklagligen så kan man förklara detta och svaret är barnsligt enkelt… Flaggan rör på sig eftersom astronauterna var tvungna att aggressivt stöta ner en stor flaggstång i månens hårda stenskorpa och naturligtvis började flaggan vaja i processen. Bara för att något står i vakuum betyder inte det att det är inkapabelt att röra sig och på grund av avsaknaden av luftmotstånd tar det ett tag för flaggan att sluta vaja efter att den har blivit nuddad.

C-Stenen

rymdsten.png

Detta är en väldigt obskyr invändning mot månlandningens sanningsenlighet men om du redan har köpt de tidigare bevisen på Månbluffares sida så är detta ytterligare ett belägg som bygger på dina tidigare tvivel. En sten på månfotona är märkt med ett ”C”. Varför är detta en stor grej? Jo, stenen ska vara märkt likt Hollywood-rekvisita, etiketterad för att hålla koll på all filmutrustning. Dess värre kan jag inte gå med på detta resonemang. Hur gärna jag än vill tro att månlandningen filmades på en kuliss någonstans i Hawaii så får inte den här stenen mig att ändra min åsikt… Först och främst känns det högst otroligt att NASA skulle ha släppt ut tydliga bilder på låtsasstenar om de ville hålla bluffen en hemlighet. För det andra kan man se samma sten på olika foton utan C-markören. Och för det tredje så är det här ett dumt argument. Nästa!

Oparallella skuggor

rymdskuggor.png

Skuggor som inte är parallella. Kan detta vara argumentet som äntligen övertygar mig och räddar mig från min sorgliga verklighet som en människa som tror på månlandningen? På flera av fotona från månen kan man se skuggor som är riktade åt olika håll. Detta skulle, enligt konspiratörer, bevisa att det fanns flera ljuskällor som belyste ett konstgjort månlandskap på en filminspelningsplats. Detta fick mig verkligen att haja till. ”Är det kanske möjligt att månlandningen var en bluff?” tänkte jag för mig själv med ett leende som spred sig över hela mitt ansikte. Tyvärr inte… Anledningen till att skuggorna inte står parallella är helt enkelt en kombination av att solen står i en viss vinkel och att månens yta är en ojämn, grusig, skorpa av sten. Om det faktiskt var så att flera lampor användes för att skapa illusionen av en måne, varför kastar objekten bara en skugga vardera?

Motivet

rymdmotiv.png

Men om vi tar ett steg tillbaka då, vad finns det ens för anledning till att fakea en månlandning? Jo, Apollo 11 ska ha landat på månen den 20:e Juli 1969 med Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins i bagaget. Detta var en turbulent tid i Amerika. Sovjetunionen var en stor geopolitisk fiende vars hot om att sprida kommunismen väckte skräck i USA:s patrioter. Under detta Kalla Krig fanns det en överhängande rädsla att den proto-ryska staten skulle kunna ta sig till månen för att etablera en missilbas där. Amerikanerna kunde inte tolerera detta så den stora Rymdkapplöpningen var igång. Sovjet hade redan skickat upp Gagarin i rymden före Amerikat så det var bråttom för stormakten i väst! I USA:s febrila aktioner för att kväva den kommunistiska ideologin hade de också blivit involverade i Vietnam. Kriget i ‘Nam var högst polariserande och många amerikaner tog aktivt avstånd från konflikten. USA behövde helt enkelt en vinst. Men, hävdar Månbluffare, de hade inte kapaciteten för att faktiskt ta sig till månen. Deras datorer ska ha varit för svaga och tekniken ska helt enkelt inte ha varit tillräcklig för en roadtrip till månen. Därav bluffen!

Förfalskad månsten

rymdfalsksten.png

Detta är en av de roligare historierna relaterade till månlandningen och bevisförningen för och emot. År 1969 den 9:e Oktober gav USA:s Nederländska ambassadör, J. William Middendorf II, en ”månsten” till före detta premiärministern Willem Drees för minnas besöket av austronauterna Neil, Buzz och Michael. 40 år senare, år 2009, visade det sig att denna ”månsten” inte alls kom från månen utan var en bit förstenat trä. ”Aha!” utbrister du, en beryktad Månbluffare, ”Månlandningen var alltsa förfalskad!”. Hur gärna jag än vill hålla med dig och dina galna teorier så måste vi ta och sakta ner i dessa backar.

Efter månlandningen delade USA ut dyrbara bitar månsten till olika länder världen över. Men eftersom månsten är en sådan sällsynt vara gav de bara bort mindre än ett gram vardera till alla länder de besökte. Biten av fossiliserat trä vägde runt 89 gram och till skillnad från Nederländernas faktiska månsten gavs den inte bort av NASA. Den delades bara ut för att minnas besöket av astronauterna och misstogs helt enkelt för att vara äkta vara. Dråplig historia men ledsamt nog inget vidare bra argument.

Varför har vi aldrig åkt tillbaka?

rymdåkatillbaka.png

Slutligen: Varför. Har. Vi. Aldrig. Åkt. Tillbaka? Enligt NASA har vi landat på månen sex gånger (Apollo 11, 12, 14, 15, 16, 17). Detta var mellan åren 1969 och 1972. Hur kommer det sig att vi aldrig åkt tillbaka? Detta är ett populärt ifrågasättande från Månbluffareliten när de sätter sig upp mot systemet. Om vi verkligen varit där, varför har vi aldrig dragit dit igen och hur kommer det sig att de enda ”månlandningarna” skedde under Richard ”Jag är inte en skurk” Nixons administration? Nixon, den mest ökänt korrupta presidenten i modern tid, säkerligen skulle han inte tveka att iscensätta en låtsasmånlandning för att sträcka upp ett långfinger mot ryssarna?

I det här fallet finns det inte en singulär anledning till att vi inte åkt tillbaka till månen. En orsak till att vi slutat aspirerat efter månlandningar är för att det helt enkelt är dyrt att ta sig dit. Under Kalla Kriget var detta en prioritet. Det handlade om att vinna över Sovjet och på det mest maskulina sättet etablera dominans över kommunisterna. Utan ett geopolitiskt hot att ena Amerikat finns det inte någon anledning att sänka miljardtals dollar i ett månuppdrag. För det andra så har USA redan satt fot där och behöver inte skryta om det mer. Nästa fas i utforskningssynpunkt är att ta sig till Mars. Att åka till månen igen är överflödigt och ett slöseri med tid och pengar om man inte ämnar bygga någon slags ekovänlig kumbaja-koloni där uppe (vilket skulle kosta allt för mycket tid och pengar).

Om det var så att månlandningarna var fake, varför slutade de inte vid Apollo 11? Varför försökte de sex gånger till (om vi räknar med det misslyckade Apollo 13)? Varför filmade de sju olika månlandningar? Varför skulle de riskera att fler ”astronauter” involverades i denna härva av lögner?

Slutsats 

Så, efter flera timmars analys av brokiga YouTube videor, ett intensivt skummande av vetenskapliga studier och flera kvällars läsning av diverse Wikipediaartiklar har jag tyvärr, återigen, blivit övertygad om att månlandningarna faktiskt ägt rum. Det smärtar mig att skriva dessa ord men månlandningen är inte en bluff…

Om jorden är platt däremot…?

Mvh

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s