Alla Marvel-filmer från Sämst till Bäst!

År 2008 hade Marvel Studios Iron Man premiär på biografer världen över och succén var ett faktum. Ett helt biografiskt universum var fött och det popkulturella landskapet blev radikalt förändrat. Marvel gick från att vara synonymt med Spindelmän och X-Mutanter till att omsätta miljardtals dollar med filmer om nordiska gudar, supersoldater, magiker och obskyra, laglösa rymdvarelser. 10 år och 20 filmer senare och Marvel står som herre på bio-täppan med ett lysande CV av underhållande filmer för alla åldrar. Men med så många filmer under bältet så är den självklara frågan, vilken film är egentligen bäst och vilken film är sämst?

Nästa år har den namnlöse Avengers 4 premiär vilket tycks markera slutet på filmresan som startades i och med Iron Man 2008. Fram tills dess ämnar jag återbesöka de filmer som utgör Marvels Biografiska Universum för att rangordna dem. Allteftersom jag betar mig igenom denna lista av superhjältefilmer kommer denna lista du läser just nu bli längre och längre tills alla filmer har betygssatts. Så se till att komma tillbaka hit med jämna mellanrum för att se hur filmerna står sig i jämförelse med varandra! Spännande är bara förnamnet!

9. Iron Man 2 (2010)

Iron Man 2 är en otrolig röra och en av de mest mediokra filmerna Marvel har släppt ut. Det är en 150 miljoner dollar dyr jongleringsakt med fler bollar i luften än en pretentiös cirkusclown. Filmen kastar ut så många berättande trådar att slutresultatet blir en rörig väv utan någon vidare röd tråd som går att urskilja. Detta är synd för under virrvarret av plotpunkter finns det flera bra berättelser att berätta om Marvels frontfigur.

Iron Man 2 kretsar kring Tony Stark som mer eller mindre har privatiserat världsfred. Samtidigt kräver staten att han lämnar över Iron Man-dräkten till militären. Under tiden håller Tony på att dö av blodförgiftning på grund av hans nya järnhjärta och två nya fiender, vapenrivalen Justin Hammer och den ryska uppfinnaren Ivan Vanko är ute efter hämnd mot Iron Man. På samma gång introduceras Black Widow och Nicky Fury för att kunna värva Iron Man till Avengers Initiativet samtidigt som Tonys relationer till flickvännen, Pepper Potts och bästa vännen, Rhodey sätts på prov. Det är för mycket som händer. Alla dessa separata historier pågår parallellt vilket gör att filmen saknar ett stadigt narrativ.

Varje subplot är visserligen intressant i sig men när de blandas blir det som skrivet rörigt. En film om Tonys skadade relation till sin far hade fungerat. Likväl hade en film om hur Tonys högmod kommer emellan hans vilja att hjälpa människor passat fint. Jag hade till och med tittat på en glorifierad Avengers-reklam men allt på samma gång fungerar inte i en två timmar lång actionfilm. Robert Downey Jr. är dock på topp och dialogen har samma flyt som man förväntar sig från en Marvelrulle. Tony Starks karaktär utvecklas också på bra sätt. Även om han har lämnat sina vapensäljardagar bakom sig så är han fortfarande lika arrogant som förr och kontrasten mellan filantropisk superhjälte och kaxig playboy är fascinerande. Hans motståndare i filmen är också underskattade biroller. Sam Rockwells Justin Hammer och Mickey Rourkes Ivan Vanko blir en unik duo som stundtals klickar väldigt bra på skärmen.

Från en teknisk synpunkt är allt alltså finemang men det hela tyngs ner under ett överbelastat manuskript. När man kommer till scenen där en avdankad Tony sitter och tittar på hemmavideor från sin döde far som berättar att i hans gamla stadsplaneringsritningar finns det en nyckel till hur man konstruerar ett nytt grundämne som mirakulöst är exakt det ämnet som kan bota Tonys hjärtproblem, då kan inte all robotaction i världen rädda dig…

8. Thor (2011)

Den första filmen om Asaguden Tor känns, precis som Iron Man 2, väldigt splittrad. I dess grund är det är en fisk-ur-vatten story likt Crocodile Dundee eller Enchanted där huvudpersonen finner sig vilsen i ett främmande land. I denna Marvelfilm är det den nordiska guden Tor som blir bannlyst till en liten stad i New Mexico efter att hans arrogans och vårdslöshet hotar Asgårds säkerhet.

Det finns en del att gilla i Thor. Produktionsdesignen är fantastisk. Alla effekter, dräkter och kulisser passar perfekt in i Marvels universum och skådespelet, särskilt från Chris Hemsworth och Tom Hiddelston, är starkt nog att vila en episk fantasyfilm på. Den absolut starkaste aspekten är dock relationen mellan Oden, Tor och Loke. Det är en nästintill Shakespeariansk dynamik som stundtals skimrar till i händerna på regissören Kenneth Branagh (Hamlet, Cinderella). Tor och Loke är båda starka karaktärer som har en respekt för varandra samtidigt som de båda trånar efter Asgårds tron. Det är i konflikten mellan dessa två och deras far, Oden, som filmen är som bäst. Asgård, i all dess datagenererade prakt, är en perfekt bakgrund för pampig dialog om arv, ära och hämnd. Problemen uppstår när Tor landar på jorden. Istället för att fokusera helt och fullt på avundsjukan och den broderliga kärleken som finns mellan Tor och Loke så försöker filmen få oss intresserade i en krystad romans mellan Tor och forskaren Jane Foster.

Tor och Janes relation är totalt ointressant och ologisk. Jane upptäcker Tor efter att hon kör på honom med sin minibuss mitt ute i en storm där han rabblar om att han är en åskgud på jakt efter en hammare. Redan här har minst tre röda flaggor rests i mitt huvud men Jane, den briljanta forskaren, fattar ändå tycke för denna galning som saknar all form av social kompetens. Visserligen visar det sig att han inte är helt ute och cyklar men det finns ingen anledning för en människa på jorden att tro en långhårig, till synes hög, hemlös snubbe hur mycket han än liknar Chris Hemsworth. Ändå följer Jane med honom med suktande blickar vart han än går till och med när han bryter sig in i en befäst militärbas i jakt efter en magisk hammare. Helt logiskt och troligt. I princip alla scener där Tor interagerar med karaktärer han inte är besläktad med är omåttligt TRÅKIGA och får filmen att tvärbromsa.

Tors resa från en vårdslös krigare till en kung, villig att lägga ner sitt liv för sina vänner räddar dock upp filmen i slutändan. Likväl är Loke, en ung man som bara vill bevisa sig själv värdig efter en uppväxt i Tors skugga, en intressant karaktär vars bakgrundshistoria i den här filmen lägger en stadig grund för karaktärens återkomst i The Avengers. När dessa bröder skriker på varandra i filmens crescendo finns det genuin känsla i skådespelet. Det är bara synd att allt fokus läggs på pseudovetenskapligt babbel och stela kyssar på jorden istället…

7. Thor: The Dark World (2013)

Thor: The Dark World är anledningen till att många kan se Marvelfilmer som oinspirerade och stöpta ur en återvunnen, konventionell form. Det är en film som har sina stunder men som inte lämnar något starkare intryck i slutändan.

Efter Lokes invasion av jorden är de nio rikena i tumult och Tor har fått i uppdrag att hindra ett eventuellt krig. Detta låter som en intressant plot till en världshoppande road-movie där Tor och hans lojala kumpaner strider mot olika civilisationer. Tyvärr drar filmen iväg åt ett helt annat håll då vi återigen blir introducerade till världens mest korkade kvantumfysiker Jane Foster. Jane har blivit infekterad av den mystiska substansen the Aether (en av de sex Evighetsstenarna) och Tor för med henne till Asgård för att rädda hennes liv. Janes dust med detta okända element fungerar som en katalysator för att den ondskefulla och ytterst ointressante Svartalfen Malekith ska vakna från en tusenårig dvala. I och med Malekiths lömska plan står Asgård, och hela världen, inför sin undergång och det är bara Tor som kan bla, bla, bla, det här är en oinspirerad film.

Precis som i den första filmen om Tor finns det en del att gilla i Thor: The Dark World och för det mesta är det samma aspekter som i den föregående filmen. Skådespelet från Chris Hemsworth och Tom Hiddleston är bra rakt igenom. Alla specialeffekter ser trovärdiga ut på skärmen och produktionsdesignen kring Asgård är storslagen. Till skillnad från i den första filmen finns det även några underhållande actionscener men den största styrkan är givetvis samspelet mellan Tor och Loke. Det finns en scen i filmen som nästan lyckas vara genuint kraftfull och känslosam där de båda halvbrorsorna bråkar om vem som är skyldig till att deras mor dött. Det var allt. Det var allt som fungerar i Thor: The Dark World.

Så vad är det som inte fungerar? Resten. De flesta försök till humor funkade när jag såg filmen som 15-åring men inte längre… Färgpaletten är grå och tråkig, de flesta karaktärerna är lika trista och filmens narrativ är så intetsägande som något kan bli… Det hjälper inte saker att Malekith är den sämsta skurken i Marvels filmuniversum. Hans stora plan för världsherravälde saknar motivation, han har ingen personlighet eller bakgrundshistoria att tala om och Christopher Eccleston, som kan vara en väldigt karismatisk skådespelare, tvingas framföra styltig och klyschig dialog på ett påhittad Svartalfiska genom hela filmen. Och på tal om tråkiga saker, Jane och Tors relation. Det finns mindre kemi mellan dessa påstådda turturduvor än det finns på en gymnasie-estets schema. Som publik finns det ingen anledning att tro att Tor hyser några känslor mot Jane över huvud taget då deras samspel är lika uttryckslöst som avslagen Loka.

Jag gillar Thor: The Dark World mer än den föregående filmen och den är inte en rakt igenom usel rulle men den lämnar inget som helst intryck efter att eftertexterna rullat förbi…

6. The Incredible Hulk (2008)

The Incredible Hulk är Marvel Studios svarta får. Den kom ut samma år som Iron Man men möttes inte alls med samma entusiasm varken från kritiker eller i biljettkassan. Filmens estetik och ton är också väldigt främmande från de senare Marvelfilmerna och för att göra saken värre byttes huvudskådespelaren, Edward Norton, ut mot Mark Ruffalo när det var dags för Hulken att göra entré i The Avengers. Det är därmed inte konstigt att vissa undrar om The Incredible Hulk ens hör ihop med resten av Marvels universum. Trots att filmen knappt nämns i samma konversationer som resterande Marvelfilmer så har den mängder av intressanta kopplingar till resten av Marvels filmkatalog. Tony Stark dyker upp i filmens sista scen, S.H.I.E.L.D namndroppas ett flertal gånger och Bruces krafter är en produkt av ett misslyckat Captain America-serum.

Jag har alltid funnit The Incredible Hulk rätt så underskattad. Konstigt nog kan det vara en av de Marvelfilmer som jag sett flest gånger då vi ägde den på DVD. Filmen är helt klart en ojämn saga men den öppnar väldigt starkt. Edward Nortons doktor Banner befinner sig i exil i Rio De Janeiro där han febrilt söker efter sätt att bota sin hulk-förbannelse. Det är intressant att se Bruce hantera sin tillvaro. Han lär sig portugisiska genom Sesame Street, jobbar som mekaniker på en lokal läskfabrik, har en pulsklocka för att hålla koll på sin ilska och tränar kampsport för att få disciplin. Världen som byggs upp här är både kreativ och intressant.

Under The Incredible Hulks första akt håller filmen ett bra tempo och växlar effektivt fokus mellan Bruce och General Thundrerbolt Ross som är honom på spåren. Det är så fort Generalens dotter och Bruces ex-flamma, Betty, introduceras som filmen stannar upp. Betty Ross är porträtterad av den omåttligt överskattade Liv Tyler vars idé av skådespel tycks vara ”Hmm, jag tar och viskar alla mina repliker samtidigt som jag ser väldigt ledsen ut”. Liv Tyler är den värsta skådespelerskan och hennes dynamik med Edward Norton är plågsam att ta sig igenom. På pappret skulle deras relation fungera men på skärmen slår det slint.

Med detta sagt så vore det intressant att se vad som hänt om Ed Norton fick fortsätta spela Bruce Banner och om Hulkens dämpade färgpalett förts vidare till The Avengers. Men med tanke på den riktning som Marvel ville ta sin filmserie i är det inte konstigt att denna Hulk-story ofta ignoreras. Allt som allt är The Incredible Hulk dock en helt okej rulle med en del bra actionscener, en hyfsad story och en trovärdig värld även om skådespelet och karaktärsarbetet lämnar lite övrigt att önska.

5. Iron Man 3 (2013)

Iron Man 3 är bra. Det är inte en perfekt film men den är bra. Den är underhållande från början till slut och utspelar sig ett tag efter händelserna i The Avengers. Tony är fortfarande skakad efter att en armé rymdvarelser invaderade New York och han drömmer mardrömmar om hur han nästan fastnade i en utomjordisk portal. Under filmens gång försöker han hantera sina posttraumatiska symptom medan hans relationer och liv testas av den mystiske terroristen Mandarinen (det låter bättre på engelska).

Det Iron Man 3 lyckas bra med är dialogen, actionscenerna och karaktärsutvecklingen. Samspelet mellan alla karaktärer är lysande, mycket vare Shane Blacks manus och regi. Actionscenerna är kreativa och känns fräscha trots att det här är den sjunde filmen i Marvels filmuniversum. Mycket av det som lyckas i filmen är på grund av den banan som Tony tvingas gå genom. En stor del av hans skinande yttre skalas bort och han tvingas använda en dräktprototyp som saknar fungerande vapen, hamnar i en liten stad i Tennessee utan sina prylar och robotar och angriper en fiendebas med redskap från Walmart. Tony tvingas tillbaka till sina rötter och detta gör honom som karaktär mycket mer intressant.

Filmen är dock inte utan problem. Det finns en hel del småproblem som tynger ner filmen som helhet. Hur kommer det sig att Tony bara kan operera bort granatsplittret från sitt hjärta i slutet när en hel subplot i Iron Man 2 handlade om att han höll på att dö från det? Varför gjorde de Mandarinen till en fånig skådespelare när han fungerade mycket bättre som en hotfull terrorist? Varför är plotten så onödigt komplicerad och varför avslöjar Tony sin hemadress i direktsänd TV? Det är små och onödiga bekymmer som dessa som hindrar Iron Man 3 från att nå samma höjder som andra Marvelfilmer. Allt som allt är det dock en underhållande film med vass dialog, spännande action och sympatiska karaktärer.

4. Guardians of the Galaxy (2014)

Galaxens titulära väktare kom från en väldigt obskyr linje av serietidningar och det var nog få som faktiskt hade hört talas om Groot, Gamora och Star-Lord (who?) innan filmens trailers rullade ut på internet år 2014. Filmen var en fläkt av frisk luft på biolistan tack vare sina färgglada karaktärer, kreativa rymdmiljö och sprudlande soundtrack!

Guardians of the Galaxy är en ambitiös film som må följa den stora Hollywoodfilmens mall men vars extravaganta detaljer förgyller vad som kunde blivit klyschigt och konstlat. I James Gunns regi introduceras fem särskilda karaktärer med egna styrkor, bakgrundshistorier och motivationer och det hela vävs samman på ett kreativt och naturligt sätt. Det som får Guardians att skina är fokuset på den spretiga gruppen rymdisar och deras vändning från att vara själviska banditer till att bli självuppoffrande hjältar. Väktarnas dynamik och samspel på skärmen är en fröjd att skåda tack vare Marvels signum: vass dialog och charmiga skådespelare.

På tal om skådespelare så har Guardians of the Galaxy en av de mer intressanta ensemblerna i Marvels universum. I huvudrollen har vi (världens bästa skådespelare ingen kan övertala mig något annat) Chris Pratt som gick från att vara en småtjock soffpotatis i tv-serien Parks and Rec till att bli en maffig actionhjälte över en film. Den gröna rymdkrigaren Gamora spelas av Avatar och Colombiana-stjärnan Zoe Saldana. En temperamentsfull tvättbjörn får sin röst av flerfaldigt Oscarsnominerade Bradley Cooper och det talande trädet Groot porträtteras av actionhjälten Vin Diesel! Skådespelartruppen rundas av med atleten Dave Bautista som kom direkt från proffswrestling och det är bara skådisarna i kärngruppen. Dessa olika skådespelare ingjuter alla sina egna personligheter och scenspråk till sina karaktärer vilket får filmen att lyfta.

Plotten till Guardians må inte vara särskilt originell och även om den onda rymdskurken Ronan må vara mer intressant än den tvådimensionella Malekith från Thor 2, så blir han snabbt reducerad till en skrikande, storhetsvansinnig karikatyr. Det är dock världen runtomkring dessa element som sticker ut. Inte nog med att fem huvudpersoner ska introduceras, en helt ny rymdmiljö med otaliga planeter och intergalaktiska byggstenar ska också presenteras för första gången. Allt binds dock samman så naturligt och med en finess så man bara känner filmmakarnas passion bakom kameran.

Det hade dock varit ett monumentalt misslyckande för mig som skribent om jag missade att uppmärksamma Guardians of the Galaxys banbrytande soundtrack! Hitlåtar från det glada 60-talet varvas med svängiga dängor från 70-talet vilket ger Guardians en unik ton som kommit att bli synonym med de intergalaktiska hjältarna. Sättet dessa låtar blivit inkorporerade i filmens narrativ är också anmärkningsvärt. De flesta låtar kommer direkt från Peter Quills Walkman och grundar honom därmed till hans bakgrund som jordbo. Genialiskt!

Guardians of the Galaxy kan stundtals kännas familjär och urartar i en någorlunda utdragen tredjeakts-strid men som helhet är det en kreativ och lustfylld rulle med bra skådespel, fantastisk musik och hjärtat på rätt ställe!

3. Iron Man (2008)

Iron Man håller högt nostalgiskt värde för mig. Jag minns tydligt när min pappa tog med mig till biografen en sommardag år 2008 för att se Tony Stark göra entré på bioduken. Iron Man la en stadig grund för alla Marvelfilmer och skapade en formell för hur en superhjältefilm kan se ut som följs till denna dag. Iron Mans succé kommer helt och hållet från styrkan i filmens huvudperson, Tony Stark, och skådespelarinsatsen av Robert Downey Jr. Tonys resa från att vara en arrogant vapenförsäljare till att bli en (relativt) godhjärtad superhjälte är trovärdig och fungerar som ett ankare i vad som hade kunnat flutit iväg till en röra av specialeffekter. Filmen är konstant underhållande tack vare sylvass dialog, genuint intressanta karaktärer och specialeffekter som håller än idag. Något som stod ut under denna återblick var hur kreativ klippningen är genom hela filmen. Användandet av zoomar, hårda klipp i scener och scenövergångar ger filmen liv och karaktär som kan saknas i andra stora kvarterskrossare.

Det är också intressant att titta tillbaka på hur verklighetsgrundad filmen är. Filmen har en lite vassare udd än de mer sagolika sci-fi äventyren vi är vana vid år 2018. År 2008 hade världen inte blivit introducerad till varken Doctor Strange eller Guardians of the Galaxy men tack vare Iron Mans verklighetsförankring kunde Marvel ta sin tid och långsamt vänja publiken att acceptera dessa fantastiska karaktärer. Visserligen är det inget fel med Marvels senare filmer men det är uppfriskande att besöka en värld där alla invånare ännu inte är vana vid att interagera med superhjältar hela tiden.

Iron Man är dock långt ifrån perfekt. Tonys ursprungsberättelse är ständigt underhållande men mycket av filmens tempo och etablerade plot kastas ur balans i den tredje akten då filmens skurk avslöjas. Finalstriden mellan Iron Man och Iron Monger känns något krystad och håller inte alls samma nivå som filmens tidigare scener. Detta till trots klarar Iron Man landningen och har inte bara ett av Marvels bästa slut men också en av de bästa eftertextsscenerna i någon film någonsin!

2. Captain America: The First Avenger (2012)

Captain America: The First Avenger är en mycket bättre film än vad jag minns. Den har hjärta, actionscener och en karaktär man hejar på som publik. För precis som i de flesta Marvelfilmerna så är det karaktärerna som skiner starkast i Captain America. Med Andra Världskriget som bakgrund är filmen en genuin äventyrsfilm i samma anda som Indiana Jones och dess likar. Det är en ambitiös film som dryper av charm och genomsyras av fantastiska science-fiction element samtidigt som den aldrig tappar fokus på det viktiga. Steve Rogers.

Steve Rogers är en ung man som inte vill någonting hellre än att hjälpa sitt land besegra führern i Tyskland. Han gör vad som helst för att hamna i armén där han vet att han kan göra skillnad men hans åh så svaga kropp står i vägen. En av filmens absoluta styrkor är att vi får spendera tid med Rogers innan hans förvandling till Amerikas kapten och får en tydlig bild av hans moraliska kompass. Steve står upp för sig själv, ger aldrig upp och vill hjälpa sina medmänniskor oavsett om han bryter regler eller riskerar sitt eget liv. Alla inblandade i filmens produktion förstår att det är det här som gör Captain America speciell. Det och Chris Evans enorma muskler.

Till skillnad från många andra filmer i Marvels första fas så är Captain Americas plot extremt fokuserad. Detta är mycket tack vare att skurken, Hugo Weavings Johann Schmidt, introduceras tidigt i filmen istället för att komma från ingenstans i sista akten. Hans motivationer må vara simpla: världsherravälde eftersom… han är ond. Det är barnsligt enkelt men det passar filmen alldeles utmärkt eftersom den utspelar sig under en tid då gott och ont var lika tydligt som tjejers kompletta ointresse i mig. Amerika- gott. Nazistkulter som vill ta över världen med hjälp av magiska kuber- ont.

Det här är en enkel film i den mån att den presenterar en okorrumperad och renodlad hjälte som vill folks bästa. Det är det som är styrkan i Captain America: The First Avenger. Det och Chris Evans enorma muskler.

1. The Avengers (2012)

The Avengers är en av mina absoluta favoritfilmer. Jag minns hur jag memorerade alla ord till trailern under månaderna som ledde upp till premiären. Jag minns promenaden från bilen till Biosalongen år 2012. Jag minns tydligt hur mitt tonårs-jag skrattade till Joss Whedons skarpa dialog och hur episkt det var att se karaktärer jag alltid älskat stå på bioduken tillsammans. The Avengers var filmen som väckte mitt intresse för filmkonsten på riktigt. Efter Avengers började jag aktivt söka mig in på diskussionsforum för film, jag la ner otaliga timmar på filmrecensioner på YouTube och startade min egen blogg där jag skrev om allt som hade med film att göra. The Avengers var mer än bara en två timmar lång actionrulle. Det var inkörsporten till något djupare och mer fascinerande. Den formade riktningen av min tonårstid och väckte ett intresse inom mig som inget annat popkulturellt fenomen kunnat göra. Varken innan eller efter.

The Avengers kom ut samma år som Chrisropher Nolans tredje och sista Batmanfilm The Dark Knight Rises. Dessa två filmer är varandras fundamentala motsatser. Nolans Dark Knight Trilogi är en verklighetsförankrad superhjälteskildring med ett knivskarpt fokus på realism och en plågad huvudperson. The Avengers är en inverterad bild av Nolans filmer. Det är en hyllning till serietidningsaction, slagord och färgglada superhjältedräkter. Det är en utomordentlig actionfilm som balanserar stora skådespelaregon och större karaktärer genom ett välstrukturerat narrativ som kulminerar i en strålande finalstrid bland New Yorks datagenererade skyskrapor.

Man skulle kunna tro att en film så extravagant som The Avengers skulle vackla under sin egen vikt men tack vare ett stabilt manus med en rak och simpel plot kan filmen fokusera på sina karaktärer istället för invecklade twister. Precis som i de flesta Marvelfilmerna är det karaktärerna som gör Avengersupplevelsen underhållande. Alla superhjältar har sina ögonblick att skina mellan välkoreograferad action och sylvassa slagord. Det finns så många ikoniska repliker i The Avengers och samspelet mellan alla dessa väletablerade karaktärer är ljuvligt att se på. Det här är en film som ämnar underhålla och om det är något The Avengers lyckas med så är det att underhålla! Bra rulle asså.

Det var allt än så länge! Kom tillbaka när jag sett fler filmer och dela gärna den här listan med alla dina vänner. Eller inte. Jag bestämmer inte över dig!

Mvh