Fyra Shrekfilmer, fem One Direction-medlemmar, sex fotbolls-VM och sju kungliga barnbarn. Mycket har jag upplevt under mina år här på jorden men trots att jag vandrat på denna svävande rymdsten i drygt åtta Fast and Furious-filmer så har jag bara haft ett romantiskt förhållande, en kortvarig fling i tvåan på lågstadiet! Det finns många anledningar till att mina kärleksfulla eskapader kan räknas på en träslöjdlärares ena hand. En av de bidragande orsakerna är antagligen min fullkomliga brist på social kompetens och min oförmåga att hålla ett samtal i mer än fem minuter utan att börja svamla om varför Batman v. Superman: Dawn of Justice är en dålig film. Detta i kombination med min förödande rädsla för att bli bortstött besvarar antagligen frågan. Jag vägrar dock tro att det är mina egna fel och brister som har resulterat i att det närmsta jag kommit kärlek är Jim och Pams förhållande i TV-serien The Office. Nej, jag skyller allt på Anders Jacobsson!

Anders Jacobsson är tillsammans med kusinen, Sören Olsson upphovsmannen bakom flera av Sveriges mest folkkära barnbokskaraktärer. Olson och Jacobsson är männen som har gett oss Sune och alla hans äventyr. Utan dessa lekfulla författare hade vi inte haft Sveriges bästa julkalender, Sunes Jul eller det omåttligt populära brädspelet Sune och ryska posten! Inget svenskt hushåll är komplett utan en Sune eller Håkan-Bråkan-bok i IKEA-hyllan och jag menar, hur hade Sveriges filmindustri ens gått runt om de inte kunde pumpa ut nya Sunefilmer vartannat år? När jag var barn lyssnade jag på gamla kassettband om Sune och hans vänner hemma hos min mormor och jag satt bänkad framför Barnkanalen när Sunes Värld gick på repris! Men det var faktiskt inte Sune som gjorde störst intryck på mig som barn utan en annan av Olsson och Jacobssons karaktärer, nämligen Sveriges mest älskade ängel, Bert!

Om mitt minne inte sviker mig så var den första kapitelboken jag läste antingen Kalle och Chokladfabriken eller Bert och kalla kriget. Att en skyddad frikyrkopojke som undertecknad skulle sitta hemma i sin säng och skratta sig andlös åt juvenila skämt om könsorgan, svordomar och snygga tjejer känns tämligen otippat men det var något finurligt i Bertböckerna som verkligen fångade mitt intresse. Karaktärerna var underhållande, Olsson och Jacobssons tankar filtrerade genom en fiktiv, pubertal tonårskilles perspektiv var rappa och hade högt tempo samtidigt som den lösa ploten höll intresset uppe. Ni kan därför ana min chock och belåtenhet när jag fick höra att Anders Jacobsson skulle flytta in till ett hus i mitt lilla samhälle!

Jag kunde knappt tro att det var sant. Helt plötsligt kunde jag skryta om att upphovsmannen till Sune bodde fem kvarter bort trots att jag inte hade något som helst koncept av hur stort ett kvarter var. Helt plötsligt kunde vi gå påskkärring till författaren bakom Bert och om jag inte minns fel roastade han min familj i ett Valborgstal för att vi aldrig plockade ner våra påskdekorationer. Ärligt talat så var det faktiskt lite sårande men också ett riktigt uppvaknande för hela familjen. Påskriset åkte ner två månader senare. Att ha en lokalkändis i området kom dock inte med några egentliga privilegier men så en dag bjöds alla områdets barn in till hembygdsgården där Anders Jacobsson skulle ha högläsning från en av hans böcker! För en aspirerande författare som ännu inte hade insett att det bästa han någonsin skulle producera var en lång utläggning om kvalitén på Zac Efrons hår, var det en sann fröjd att lyssna på en riktig bokskrivare! Efter att Anders Jacobsson stängt boken om Håkan Bråkan applåderade vi alla och jag tog mod till mig för att gå fram till min förebild. Högtidligt sträckte jag fram min blåa bok om Bert och förklarade att det var en av mina inkörsportar till tyngre litteratur. Jag frågade också försynt om jag kunde få boken signerad och så sant som det är skrivet fick jag Anders Jacobssons autograf på bokens andra uppslag.

”Till Samuel från Bert. Lycka till med bus och tjejtjuseri”

Så står det i prydlig kulspetspenna tätt följt av en snirklig namnteckning. Mitt sjuåriga jag skuttade av lycka men såhär i efterhand är det uppenbart att Anders Jacobsson jinxade mig…

Det är ett välkänt fenomen inom både scenkonst och sportsammanhang att man aldrig ska önska någon lycka till då detta sägs ha motsatt effekt. Antagligen är det inte en slump att jag sedan Anders Jacobssons lyckoönskning endast haft ett enda förhållande och det resulterade i en tryckare på ett skoldisko följt av år av sorgebearbetning. Vem vet hur många hemliga beundrare jag haft och vem kan ana hur många kärleksfulla förhållanden jag varit involverade i vid det här laget om Anders Jacobsson inte jinxat mig? Antagligen färre, men en man kan drömma!

Vissa kan hävda att det här bara är vidskepelse, ren och skär skrock! Andra kan påstå att det bara är ett juvenilt försök att förklara bort mina egna misslyckanden på någon annan och ärligt talat så har båda rätt. Men det kommer inte hindra mig från att behålla offerkoftan på och jag kommer inte ge mig förrän Anders Jacobsson signerar min Bertbok igen och ställer allt till rätta!

Håll det trehundra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s