”Kom och se, detta mysterium. Skapelsens herre, hängd på ett kors.” Så börjar Erik Tillings stora lovsångsballad Sjung till Jesus. En låt som jag tänker lite extra på nu i påsktider. Jag tänker på det stora mysteriet. För när man tänker efter så tycks alla svenska högtider omges av en gnutta mystik. Vem vet egentligen varför man firar nationaldagen? Hur kommer det sig att vuxna människor dansar som grodor med blomkransar i håret runt en stång varje midsommar? Är det någon skillnad på jul och påskmust och vad är grejen med stjärngossar egentligen? Ingen tradition tycks dock vara så omdiskuterad som påsken. Det är bara att slå en Bing-sökning på ”Varför firar man påsk” och resultatlistan blir längre än Tredje Mosebok.

I Johan Glans ståupp-show World Tour of Skandinavien finns ett klipp som alltid flyter upp till ytan av mitt Facebookflöde runt påsktider. I en sekvens från hans framträdande som får medelålders kvinnor att kvida av skratt beskriver han den till synes kaotiska kombinationen av traditioner som tar sig uttryck i det svenska påskfirandet:

”Det hade aldrig gått att starta påsk idag. Ingen hade gått med på det. Tänk att ni är en kristen talesperson och så kallar man till sig nån PR-byrå och säger.

– Hej. Jo, så här är det. Vi har en kristen högtid som handlar om att vår frälsare blev uppspikad på ett kors. Han dog under fruktansvärda plågor. Men sen återuppstod han igen. Vi vill så gärna hålla det minnet levande. Har ni några tankar om hur vi kan göra?

– Ja… Kycklingar!!”

Kycklingar, harar, ägg i kulörta färger, barn som är utklädda till kärringar och en väldans massa sill. Så ser ett svenskt påskfirande ut enligt Johan Glans och det som gör denna rutin så rolig är ju hur pricksäker den är. I ett sekulärt samhälle där all tillstymmelse till religion sopas under mattan blir vi bara kvar med ett trassligt nät av löst sammanhängande traditionstrådar.

Här om dagen läste jag en oerhört förvirrad och poänglös krönika av Glenn Hysén betitlad Påsk är mysigt – men jag vet knappt vad man firar där den store fotbollsprofilen skriver lite kort om påsken. I textens slutparagraf konstaterar han att det är ”mysigt med högtider, men det får inte gå till överdrift. Man vet ju knappt vad det är man firar, även om man har gått 150 kristendomlektioner.”

Den här attityden till påsken är antagligen vanlig i sekulära Sverige. Påsken är lite av ett mysterium helt enkelt. Är påsken bara harar och pastellfärgade äggskal? Sill och potatis? Påskkärringar och godis? Jag kommer ihåg när jag och mina systrar gick påskkärring i närområdet och lyckan vi alla kände när vi hade lämnat över ett påskbrev och fick skopa i lösgodis i vår kanna. Jag kommer ihåg hur lyriska vi var när hekton blev till kilon och vi fick smaska i oss vårt surt förvärvade påskgodis. Men även om godis och påskmust är lika ljuvt som manna från himlen så handlar påsken om mer än så.

Runt denna påskhelg går mina tankar till Jesu lärjungar. Alla Jesu följeslagare som lämnat sina familjer för att gå med på hans resa. De som umgåtts med den här läraren i flera års tid och som sakta men säkert kommit till insikten att det inte var en vanlig man de gått bredvid. De som förstått att mannen de följt är Messias, Gud själv som gått mitt ibland dem. Jag tänker på den sista måltiden och de lärjungar som vägrat förstå att mannen som stillat stormar och botat sjuka kommer dö. Jag tänker på hur fullkomligt chockerande det måste varit för Petrus och Johannes att se sin mästare gråta i en ångestattack innan han blev bortförd till sin dom. Jag tänker på smärtan i Jesu ögon när han såg sina vänner förråda och förneka honom och på den hopplöshet som hans lärjungar måste känt.

Vid påsken förs vi tillbaka 2000 år i tiden och minns Jesu offer på korset. Vi minns hur Gud som stigit ner till jorden som människa förbereder sig för en obeskrivlig smärta. Vi minns hur universums skapare låter sin egen kreation håna, vanära och plåga honom för att var och en som tar emot hans kärlek inte ska gå under, utan ha evigt liv. Vi minns hur den oskyldige tar på sig den skyldiges skulder, hur vår Gud hellre får spikar slagna i sina händer än att spendera evigheten utan oss. Vi minns hur vår Gud dör för våra synder eftersom han vill ha en personlig relation till oss. Till dig. Till mig. Till alla människor.

Runt denna påskhelg tänker jag på korset och lärjungarna vars världsbild har kollapsat. Har allt de trott på bara varit lögner och vanföreställningar? Jag tänker på Jesu rädda följeslagare som gömmer sig i sina hus för att inte bemöta samma hemska öde som Jesus. Men så tänker jag på kvinnorna som upptäcker den tomma graven! På hur Jesus uppstår efter tre dagar och den otroliga kraften i uppståndelsen. Jag tänker på hur rädsla blir till glädje och sorg blir till lycka. Jag tänker på glädjen i lärjungarnas ögon och kanske känns det då som ett mysterium att vi firar Jesu offer med sill och potatis. Men kanske ser vi glädjen i lärjungarnas ögon återspeglas i den glittrande blicken på ett barn som smaskar i sig sitt påskgodis.

Glad påsk!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s