Sanningen- Finns den? Kristen tro och Relativism

Jag vet inte hur mycket du vet om Pontius Pilatus. Om du växt upp i söndagsskolan så har du antagligen hört hans namn runt påsktider, annars kan hans namn låta lika främmande för dig som en raplåt på en Håkan Hellström-platta. Pilatus var en romersk ståthållare i Jerusalem på Jesu tid och han verkar ha haft en ryggrad lika svag som utspädd kyrksaft. Översteprästerna i Jerusalem oroade sig över Jesu läror och var fast beslutna att ta död på honom. De ställde honom därmed till svars inför den romerska ståthållaren och diskussionen som följer mellan Jesus och Pilatus är intressant:

”Pilatus sade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Därför är jag född och därför har jag kommit till världen, för att vittna om sanningen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” Pilatus sade till honom: ”Vad är sanning?” Med de orden gick han ut till judarna igen och sade till dem: ”Jag finner honom inte skyldig till något brott. Men ni har en sed att jag friger en fånge åt er vid påsken. Vill ni att jag ska frige judarnas kung åt er?” Då skrek de åter: ”Inte honom, utan Barabbas!” Barabbas var en upprorsman .”

Johannesevangeliet 18:37-40

I det här stycket hamnar Pontius Pilatus klämd mitt i en konflikt mellan två olika sanningsanspråk. De judiska överhuvudena i det stora rådet hävdar ljudligt och bestämt att Jesus är en hädisk upprorsmakare som förtjänar att dö. Jesus, å andra sidan, menar att han är sänd till jorden på ett gudomligt uppdrag för att ge frälsning till världen och vittna om Guds sanning. Det är två helt olika påståenden som formats av två vitt skilda världsbilder. Problemet är att en av de inte stämmer. En av de är falsk. När Pilatus ställs inför detta dilemma frågar han: ”Vad är sanning?”. Vi vet inte vilket tonfall eller vilken tanke som ligger i dessa ord men tätt därefter går han ut på sin balkong, tvättar sina händer som för att ta avstånd från sina handlingar för att sedan döma Jesus till döden. Döden på ett kors.

”Vad är sanning?” Pontius Pilatus fråga ekar än idag eftersom sanning är något som ständigt är uppe på samtalstapeten. Slår man på sin TV hör man viktiga personer i dyra kostymer snacka om Fake News och politiker som inte talar sanning. Folk har helt plötsligt fått för sig att vi aldrig landat på månen, att kön inte existerar och att jorden är platt. Det är en vansinnig värld vi lever i där konceptet sanning tycks utmanas. Och om man skriver om sanning med snabba, kristna solglajjor på så finns det bara ett ställe man måste ta upp:

Johannesevangeliet 14:6 där Jesus säger sina ikoniska ord “Jag är vägen, sanningen och livet.” Och jag har brottats med de här orden i flera månaders tid. Vad menar Jesus när han säger att han är Sanningen? Vad händer om det inte finns någon sanning? Och om sanningen finns, vad innebär den?

Vad är sanning?

Innan vi går djupare in på sanningens vara eller icke-vara behöver vi definiera våra termer. Vad betyder ordet ”sanning”? Svenska Akademins Ordlista definierar sanning som:

”[ett] yttrande eller tanke som överensstämmer med verkligheten”. 

Det känns som en stabil definition om ni frågar mig. Sanning är inte något man kan tumma på. Sanning beskriver hur verkligheten är beskaffad. Det är något objektivt som man kan ha olika åsikter, tankar och erfarenheter kring, men det står oförändrat mot yttre omständigheter. I egenskap av att vara en sann intellektuell håller jag helt och hållet med om den här definitionen, men det finns alltfler människor på vår runda jord som ifrågasätter om sanning gäller alla.

Begreppet ”Min sanning” har brett ut sig i samtalsklimatet och nästlat sig in i politiken såväl som filosofin. Klädjätten Calvin Klein stod bakom en reklamkampanj där snygga skådisar och sångare poserade i sina strama underkläder under rubriken ”I speak my truth in #MYCALVINS” och våra surt förvärvade skattepengar finansierade ett TV-program på SVT som hette just Min sanning där kända svenskar berättade om sina liv och annat rafflande.

Jag har hört mycket dumt under mina dagar. En dag när jag skulle gå hem från kyrkan strålade solen så gott och jag gick förbi en lite äldre herre på trottoaren. Jag saktade ner farten och med ett överartigt leende utbrast jag: ”Härligt väder för en promenad, eller hur?”. Mannen snurrade runt och nickade instämmande. Han frågade vart jag var på väg. Jag svarade och frågade var han hade varit. Ett klassiskt svenskt kallprat och ett trevligt utbyte i solens strålar. När samtalsämnena tog slut gungade jag lite försiktigt på fötterna och gjorde mig redo för att säga hejdå till min nya bekantskap. Jag sa något om att jag var tvungen att bege mig hemåt och mannen nickade förstående. Väluppfostrad som jag är tänkte jag önska farbrorn en fortsatt trevlig söndag innan jag började min vandring igen men mitt i all hast glömde jag bort att säga ”trevlig” så orden som lämnade min mun var ”Ha en fortsatt söndag”. Ha en fortsatt söndag. Som om mannen hade tänkt ha en tisdag…

Pinsamt och riktigt dumt, om jag får erbjuda min åsikt. Men det är inte lika dumt som begreppet ”Min sanning”. För du kan inte ha en egen sanning. Sanningen är inte ett husdjur du kan äga och behandla hur du vill. Att säga ”Min sanning” är som att säga ”en fyrkantig cirkel” eller ”en dålig låt av Marcus och Martinus”, det går liksom inte ihop. När någon säger att den talar sin sanning så menar den egentligen bara att den säger sin åsikt, eller berättar om sina känslor.

Relativism

Och det här leder mig alldeles utmärkt in på ett av vårt samhälles mest omtvistade ämnen. Relativism. Och om du är under 40 år och inte diggar filosofi har du antagligen aldrig hört talas om relativism och blotta anblicken av ord med mer än sju bokstäver får dig att instinktivt att växla över till Snapchat där dravel om världsåskådningar ersätts av hundfilter och Bitmojis. Men relativism är i grund och botten tanken på att allt kan och borde vändas och vridas på och att det inte finns någon sanning som gäller alla. Rätt och fel är bara definitionsfrågor som kan ändras beroende på vem man frågar. Man ska göra det som känns rätt för en själv och ingen får döma en, för allt är relativt. Det är ofta såhär vår kultur hanterar sanningen. Jag har min sanning, du har din sanning och de kan vara olika.

Jag läste en artikel häromdagen från den hyllade tidskriften Cosmopolitan där en ung kvinna stolt proklamerade att hon hade varit otrogen mot var och varenda pojkvän hon haft i sitt liv. Tragiskt tänker du, en normalt funtad människa, men istället för att uttrycka ånger eller be om ursäkt i sin text var sensmoralen av det hela att hon hade handlat rätt. Den unga kvinnan som hade gått in i förhållanden där tillit bör vara en av hörnstenarna hade gång på gång svikit förtroendet på de hon höll närmast. Enligt hennes relativistiska livsåskådning agerade hon dock ädelt. Hon mådde bra när hon idkade älskog med män utanför sitt förhållande och därmed var det rätt.

Det som har hänt i vårt samhälle är som att spela fotboll och ta bort fotbollsmålen. Och vad händer då? Jo, helt plötsligt står 22 spelare på en stor gräsmatta med en boll och ser rätt så dumma ut. För utan målen så tappar sporten sitt syfte eller hur? Visst, fotbollsspelarna kan komma på sina egna regler. Kanske känner en anfallare att spelet går ut på att dutta bollen massa gånger. Eller en back kanske tänker att hans spel går ut på att ligga stilla på marken så länge som möjligt. Och om det inte finns objektiva mål så kan ju ingen säga att de har fel, eller hur? Om det inte fanns fotbollsmål så hade det ju varit upp till var och en att hitta på sina egna regler. Att göra det som känns rätt för en själv. Men tänk nu att vi tar tillbaka målen, då har sporten fått tillbaka sitt syfte, eller hur? Målet med spelet är att göra mål. Men tänk nu om anfallaren säger att nej, visst du säger att spelet går ut på att göra mål men min sanning är att man vinner om man duttar bollen massa gånger. Backen säger visst, ni kan göra mål men jag vinner om jag ligger still på marken längst! Det är min sanning. Märker du hur dumt det låter?

Absoluta sanningar

För runtomkring oss finns det absoluta sanningar som är sanna oavsett vad man tycker om dem. Det är fel att vara otrogen, mord är en rätt ochill grej och man ska inte ljuga. En annan sak som står fast, oavsett vad vi tycker om det är att Gud finns. En grej som var ett ständigt irritationsmoment för mig i skolan var religionskunskapslärare som skulle förklara för mig varför jag var kristen. I inledningen till de flesta religionskurser, innan man dök ner i alla Hinduismens, Islams och Kristendomens detaljer, började man med att lära sig om religion i allmänhet. Ofta började dessa partier med att ta upp varför folk är religiösa och det här var tre vanliga argument som jag fick höra:

• Folk är religiösa för de söker en mening i livet
• Folk är religiösa för de längtar efter ett sammanhang
• Folk är religiösa för att tanken på Gud skänker en trygghet

Och visst, jag kan medge att det där är tre fantastiska fördelar med att vara religiös, men de är inte anledningar till varför jag är kristen. Anledningen till att jag är kristen, och den enda anledningen, är för att jag tror att Gud är sann. Att Gud finns på riktigt. Precis som att jag tror att himlen är blå tror jag på Gud. Om jag inte trodde att Gud fanns så hade det varit väldigt dumt för mig att skriva de här 2955 orden, eller hur? Om Gud inte fanns så hade jag bara kunnat ligga i min soffa nu, käkat två påsar ostbollar och tittat på en och en halv säsong av Postkodmiljonären, det hade kvittat liksom. 

Men jag tror att Gud finns på riktigt. Inte bara för att det känns rätt för mig utan för att baserat på all information runt omkring mig så verkar det mest logiskt och troligt att han finns. I oss människor finns en längtan efter en högre makt. Det är egentligen bara i vårt hypersekulära, västerländska 2000-tal där Gud avfärdas som något orimligt. Grekerna tillbad Zeus, Vikingarna tillbad Tor, Hinduer tillber Vishnu, Ganesha och Hanuman. Hur kommer det sig att vi människor har en längtan efter en Gud? 

Författaren och stilikonen, C.S. Lewis sa att vi har olika längtan och begär. En nyfödd bebis känner sig hungrig, och det finns mat som kan mätta. En nykläckt sköldpadda vill simma och det finns vatten. Man föds inte med en längtan som inte kan stillas. Så varför skulle vi människor finna oss längta efter en högre mening, efter en Gud, om Han inte fanns? Vilket tragiskt universum vi hade levt i om blind evolution hade resulterat i att våra hjärnors synapser sökte efter något som inte fanns. Zeus, Tor, ja till och med elefanthövdade Ganesha, var bara dåliga försök att hitta den riktiga sanningen, den sanning som vi upptäckt.

Vad säger Bibeln?

Och eftersom jag tror på Gud så tror jag på Hans ord. Jag tror på Den Helige Skriften™. Vi tar en titt på Johannesevangeliet 14 igen men läser hela stycket den här gången:

”Jesus sade till honom: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Johannesevangeliet 14:6

Det påståendet som Jesus gör här krockar med den relativistiska världsbilden. Jesus säger inte ”Jag är en väg, jag är en sanning och jag är ett slags liv”. Nej, han säger att han är vägen, sanningen och livet, bestämd form, ingen kommer till Fadern utom genom honom. Det här låter extremt hårt i en värld där folk bygger sina liv på yogaklasser och sina identiteter runt horoskop och stjäntecken, men vi behöver något hårt, eller iallafall något stadigt, att bygga våra liv på. Att bygga livet på känslor är nice i stunden men det är en sandig strand som kan svepas bort från dig. Du måste bygga huset på ett berg.

Och det berget, den sanningen, sanningen som bibeln talar om i tusentals sidor genom 66 olika böcker är att vi alla är syndare. Vi alla har gjort fel. Det är en sanning. Hur obekvämt det än känns så har vi alla gjort snedsteg, sårat människor, ljugit och i och med det har vi gått emot Guds önskan för våra liv. Ursäkta min franska men det är inte ett sexigt budskap i ett relativistiskt samhälle. Men Bibelns sanning lämnar oss inte där. Den fortsätter med ett glatt budskap. Jag skulle vara fräck nog och påstå att det är det gladaste budskapet. Gud ville så gärna ha en relation med oss att han gick ner till jorden och dog för att du och jag och alla som tror på honom, inte skulle gå under, utan få evigt liv!

För om Gud finns på riktigt, då är Han sann oavsett vad du eller jag tänker om det. Och om Han finns så ändrar det allt! Då är det som står i den där tusenåriga boken sant. Då har vi en Gud som älskar oss och som längtar efter oss. Det betyder att du kan tvivla på att Gud finns på riktig, du kan aktivt springa iväg från Gud, men Han kommer aldrig tvivla på dig. Han kommer aldrig sluta springa mot dig.

Slutreplik

Med sanningen i fokus så ska jag medge att jag stundtals kan känna mig rätt så fake. Ibland kommer tankar där jag känner mig som ett misslyckande, en låtsaskristen. Jag glömmer ofta bort att be Gud som haver, jag kan inte tala i tungor, mitt ben har aldrig växt ut, jag kollar mer på Instagram än Bibelappen. Jag kan texten till fler Fredrik Kempelåtar än Psalmer och jag kan namnet på alla 800 Pokémon men bara fyra av Jesus lärjungar, och ärligt, hälften heter typ Simon eller Jakob så det är inte ens så svårt… Men jag tror på Jesus och jag vill upptäcka mer av honom. Och man behöver inte memorera Bibelns profeter i rad för att Gud ska älska en. Gud älskar inte bara perfekta människor och Han är inte intresserad av dina masker. Han vill ha dig. Oavsett var man befinner sig på sin resa med Gud så tror jag att våra första, och våra fortsatta steg med Gud börjar med att vi droppar fasaderna och är ärliga, sanna, inför honom.

Jesus är SANNINGEN med stora bokstäver. Och han är inte bara ord i en bok, utan en person som du kan få en relation med. Det betyder att du kan ha massa bagage som bara du känner till, fasader som du har uppe, ångest som du brottas med, relationer som är skadade. Men Gud ser dig, Han älskar dig, vad du än har med dig i ditt bagage och Han vill att du ska upptäcka Hans sanning. Så jag vill uppmuntra dig till att ge Gud chansen. Om du redan tror på Honom, söka mer av Hans sanning och om du inte tror på honom, testa och se om Han är på riktigt, i bön, i lovsång. Inte bara för att det känns bra för dig. Utan för att Jesus är sanningen.

Mvh