Kapitel 3: Utseende

För att kunna läka och gå vidare med mitt liv var jag tvungen att fastställa om detta gillningstapp berodde på att min popularitet hade falnat eller om det var mitt utseende jag skulle skylla på. Var den nya bilden med mig krystat poserande framför mitt kylskåp helt enkelt inte lika snygg som bilden på mig i studentkostym? Jag var på jakt efter svar men framför allt var jag på jakt efter sanningen.

Det var svårt att få ärliga besked på om mitt utseende hade försämrats sedan jag blev examinerad från skolan. I missvisat hopp frågade jag mina föräldrar vad de tyckte, varpå de svarade att jag ”alltid är fin”. Det är ofta lögnerna från de som står oss närmast som sårar oss mest. Mitt sanningssökande tog mig längre än jag hade kunnat ana och i ren desperation övervägde jag att lägga ut en omröstning på Facebook där folk fick dela med sig av sina åsikter på ämnet. Jag hejdade mig. Dels antog jag att de flesta inte skulle vilja såra mina känslor genom att medge att jag var snyggare för tre år sedan och dels hade det varit en konstig grej att göra, även för mig.

De säger att ”av dårar och barn får man höra sanningen”. Jag vet inte vilka ”de” är men i det här fallet tyckte jag att de var något på spåret. Likt en jakthund följde jag detta spår och min redan rynkade panna fårades av tankar. Vart kunde man få tag på dårar? Kommentarsfältet under Expressenartiklar? Partistämman för Feministiskt Initiativ? Ateistiska reddit-trådar? Nej, jag var tvungen att tänka bredare. Vart kunde man få tag på barn? Under Kinesiska iPhonefabriker? På förskolor! Sällsynt hopp glimmade till i mina cyniska ögon. Ögon som sett för mycket. Tog kontakt med en förskola i mitt närområde. Frågade om jag kunde komma dit och göra en vetenskaplig studie. Desperata tider kräver desperata åtgärder.

Regnet öste ner från tjocka moln. Vid en grön grind möttes jag av en dam i 45-års åldern. Hon såg ut som en person som påbörjat sin livsvandring med angelägenhet. En kvinna som med glädje hade hoppat in i vuxenlivets bil med en välplanerad vägbeskrivning så fort hon lämnat tonåren. I säker handstil stod allt nedskrivet, varje raksträcka, varje kurva. Någon gång längs vägen tappade hon dock bort sin karta. Kanske flög den ut genom fönstret, kanske tog någon den ifrån henne eller så löstes den en gång så säkra texten upp av alla de tårar som droppat ner på pappret. Vilsen och utan någon riktning irrade hon omkring ett tag, oförmögen att vända om, innan hon till slut parkerade bilen. Klev ur och blev kvar. Och nu gick hon framför mig. De angelägna stegen var nu släpande och trötta.

Kvinnan ledde mig över en blomstrande gård. Trots den mörka och blöta inramningen slogs jag av skönheten och stannade upp för att se mig omkring. Min guide, ointresserad av den vackra utsikten, fortsatte bara gå mot en grå dörr med ett glasfönster i. Fönstret var nedsmutsat av flottiga handavtryck och på andra sidan kunde jag ana ett kaotiskt stim av barn. Kvinnans blick vilade tungt på mig medan jag förberedde mig inför den färgglada intrycksbomben vi kallar ”förskola”. Jag tryckte ner handtaget, öppnade dörren och klev in i en trång hall. Längs med väggarna hängde hyllor konstruerade i barnstorlek och på golvet låg kulörta klädesplagg i drivor. Jag stapplade fram över Frostskor och Bamsegosedjur och slogs av det öronbedövande ljudet från barn med fria tyglar.

På andra sidan hallen fanns en öppning till ett större rum. Barn i alla storlekar rusade omkring i intensivt tempo under flimrande ljusrör, pussel låg på golvet och böcker flög genom luften. Vid ett litet köksbord satt en samling vuxna. Pedagoger i yrkestitel allena. Fyra förskolelärare, alla med olika nyanser hårfärg men med samma trötta blickar. Blickar som hade varit fulla av ambition, av drömmar, men som sakta men säkert hade tömts. För varje utvecklingssamtal, varje ”varför då?”, varje tjatig samling hade den entusiastiska färgen ersatts av apatins gråa nyanser. Jag skakade på huvudet. FUBAR. Under andra omständigheter hade jag kanske erbjudit dessa skal till människor varsin kopp kaffe och hade lyft bort barnen som klängde på deras utslitna axlar men jag var på jakt efter svar. Jag kunde inte låta mig själv distraheras av min medmänsklighet. Jag var så nära nu.

Min plan var att presentera de frenetiska barnen med foton av mina senaste två profilbilder. I mindre grupper skulle jag fråga dem vilken bild de tyckte var bäst. Det hela var lättare sagt än gjort. Efter mycket tjat och en hel del mutor lyckades jag gradvis beta av gruppens 19 individer. Jag var rädd att de lättmanipulerade små liven skulle falla för grupptryck och svara samma sak som deras vänner. Lyckligtvis kunde de stå på sig och redogöra för sina åsikter:

7 av 19 barn tyckte att min nya bild var bäst medan 10 av 19 föredrog den gamla. 2 barn var veklingar, spelade Schweiz och svarade ett neutralt ”båda”. Den allmänna konsensusen var att den tidigare bilden var finare eftersom jag var klädd i fluga och kostym. Ett par barn hävdade dock att den nyare bilden var coolare vilket jag gissade hade att göra med användandet av den universella symbolen för tuffhet: ett ”V” med fingrarna.

Slutsatsen jag kunde dra var att ålderns fåror inte varit nådiga mot mig och min uppsyn. Det skulle dock noteras att denna expertkurerade jurygrupp inte var överdrivet negativ mot den nya profilbilden. Det var alltså svårt att tro att mitt yttre skulle vara tillräckligt avstötande för att rättfärdiga en minskning med över 40 likes. Alltså tycktes det som om anledningarna till gillningsraset hade att göra med något annat än bara en sviktande bildkvalité.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s