Det finns ett engelskt uttryck som jag har svårt att hitta en bra svensk översättning för: Rock bottom. Punkten i livet då man nått den absoluta botten. Tillfället då allt hopp känns utom räckhåll och man inser att det inte går att sjunka lägre. För mig smög sig denna känsla av hopplöshet på när jag stod vid min cykel och det gick upp för mig att jag precis hade köpt en tio år gammal Taylor Swift-skiva för 289 kr och att all min musikkonsumtion de föregående sju till tio dagarna enbart hade bestått av just Taylor Swift.
Taylor Alison Swift föddes den 13:e December 1989 och blev bekant för musikvärlden efter att hon som 17-åring släppte det självbetitlade debutalbumet Taylor Swift år 2006. Alla dessa år senare står hon fortfarande i toppen av pophierarkin och dominerar listor världen över. Ms. Swift tog sina första steg som artist i countrygenren men hennes album har sedan dess varierat mellan olika stilar och toner. Under sin karriär har hon även slagits med streamingtjänster, prytt skvallertidningar, varit involverad i diverse onödiga draman och vunnit prestigefyllda priser.
Mitt Taylor Swift-interesse har gått i vågor. Jag har lyssnat på Shake It Off som ett guilty pleasure och skrikit med i I Knew You Were Trouble när get-memes var inne. Jag har till och med diskuterat hennes oeuvre med en god väns pappa runt fikabordet efter ett kyrkmöte varpå han ställde sig upp, klappade mig på axeln och sa att jag var en “bra kille” (jag tänker fortfarande på detta ögonblick minst en gång i månaden och ler samtidigt som en ensam tår rullar ner för min kind).
Mitt engagemang för Taylor (som hennes vänner kallar henne) intensifierades dock efter att hon släppte sitt åttonde studioalbum folklore. Skivan var ett steg bort från de bombastiska popproduktionerna man kunde finna på föregående album som Lover och Reputation och en välkommen överraskning för någon som föll för hennes ödmjuka countryrötter.
I enlighet med min personlighet blev jag smått besatt av att lyssna på Taylor Swift, fick en större uppskattning för henne som musiker och likt en nyfrälst 17-åring som just kommit hem från ett läger delar sin tro på Jesus eller en 40-årig man som blivit involverad i Extinction Rebellion förkunnar evangeliet om Greta Thunberg, så försökte jag febrilt sprida budet om Taylor Swifts excellence. Det var föga förvånande att mitt intresse växte till något av en fixering. En fixering som kulminerade i den ödesdigra bottenkänningen vid cykeln utanför skivbutiken.
Anledningen till att jag fastnade för Taylor Swift av alla popakter på marknaden, och har terroriserat och oroat alla i min umgängeskrets med mitt ändlösa tjatande i flera år nu, är för att hon har ett djup som saknas hos många andra artister. Vid första anblick verkar Taylor Swift vara ytterligare en ytlig popstjärna i mängden vars succé backas upp av kopiösa mängder autotune och ett cyniskt låtskrivarteam i svarta kostymer vars luftkonditionerade styrelserum levererar själlösa och förutsägbara hitlåtar på rullande band för att kunna tillfredsställa den omättliga törsten efter trötta beats hos kidsen på TikTok. Tar man en närmare blick på hennes artisteri lägger man dock märke till en överraskande skärpa i mycket av hennes musik.
Gör er redo för en kontroversiell åsikt:
Taylor Swift gör bra popmusik.
Är hon lika experimentell och vågad som Kanye West när han är på topp? Nej. Är hennes låtar lika musikaliskt skickliga som Vulfpecks? Nej. Men är det bra popmusik? Ja.
Vi finner Taylors största styrka som artist i hennes låtskriveri. Melodier och ljudbilder i all ära(19) men under de medryckande takterna och fylliga kompen finns ett djup och en poetisk ådra som saknas hos många av hennes kontemporära kollegor. Under sin karriär har hon hoppat mellan många olika musikaliska uttryckssätt men hennes lyricism lyckas alltid lysa igenom. Hon kan skriva fantastiska verser och gripande meningar, men framför allt har hon en omatchad förmåga att skildra känslomässiga berättelser i sina låtar, ett tydligt arv från hennes start inom countrygenren. Visst, ibland mixar hon ihop sina metaforer, överanvänder liknelser och allt är inte guld som glimmar (”‘Cause baby now we got bad blood. You know it used to be mad love”). Men hennes skrivande har växt och mognat sedan hon var den unga 17-åringen med det lockiga håret och i det stora hela så är hon långt mycket skickligare än flertalet av hennes artistkollegor.
Så för att ytterligare förädla stereotypen av mig och mitt liv så är den enda naturliga följden av min passion för Swift att rangordna hennes sångskatt! Med allt detta förspel försnack ur världen kan vi ta reda på vilka som är Taylor Swifts femton bästa låtar:
Love Story var den första Taylor Swift-låten jag någonsin lyssnade på. Jag och min syster upptäckte den när vi satt hemma vid den surrande familjedatorn och utforskade YouTubes ändlösa underhållningsmöjligheter. Efter det gick den varm i familjens burkiga högtalare.
Love Story är en klyschig kärlekshistoria. Den berättas från perspektivet av en oerfaren sångerska vars koncept av romans grundar sig i sagor och berättelser. Romansen är klädd i en nästintill mytologisk skrud då en simpel tonårsromans likställs vid den ödesdigra Romeo och Julia. Taylor Swift i sin lockiga frisyr tar en ungdomsfling och kontextualiserar den som Shakespeariansk. Det är konceptuellt vågat och backas upp av ett ambitiöst och medryckande komp.
Red var albumet där Taylor officiellt bröt sig loss från countryn och anammade pop-musiken, och det är hennes i särklass starkaste album under de begynnande åren. I Holy Ground sammanfattas mycket av det som gör Red speciellt: Hela låten drivs framåt av ett pumpande, rockigt beat, i gitarren hörs ekon från countryeran, textraderna är genomtänkta och kärnfulla och resultatet blir en kraftfull anthem.
Om det var på Red Taylor tog sina första steg in i renodlad popmusik så var det på albumet 1989 hon dök in med huvudet först. Här har de akustiska gitarrballaderna bytts ut mot hårt proddad syntpop, och även om låtarnas är tematiskt romantiska har allt ett mognare sound (well, allt utom Shake It Off).
På albumet börjar Taylor även undersöka hur hon uppfattas i det offentliga. Runt denna period drevs det friskt med hennes frekventa dejtande, vilket hon bland annat diktar om i Blank Space. I denna låt håller hon dock upp en fasad och hon hävdar sig ha skrivit låten utifrån den persona medierna hittat på om henne. Låten ska alltså förstås som en slags satir men tappar därmed mycket av sin udd.
Det är dock i den trolska Wildest Dreams som hon på riktigt konfronterar sina egna livsval. Under en svepande synthmatta och pulserande hjärtslag finns en skörhet då Taylor erkänner att hon faktiskt slänger sig in i destruktiva relationer som är dömda att krackelera. Det är vackert, melodiskt och framför allt ärligt.
12. Would’ve, Could’ve, Should’ve
Efter två cottagecore, indiepop album producerade av Jack Antonoff och Aaron Dessner återgick Taylor till syntpop på albumet Midnights. Albumet är ojämnt och håller inte samma standard som de två föregående, men även om albumet är klätt i samma musikaliska skrud som Reputation och Lover bibehåller det en liknande liknande låtskrivarfilosofi som folklore och evermore.
Ingenstans är detta så tydligt som på deluxlåten Would’ve, Could’ve, Should’ve, en av få låtar där Dessner återigen står för produktionen och ett välkommet inslag på albumet. Samarbetet är grungigt och upptempo men skulle rent melodiskt platsa fint på folklore. I låten återbesöker Taylor sin relation med John Mayer, objektet för hennes ilska i den svidande Dear John. Under åren tycks sorgen från relationen ha växt till en bitterhet som tar sig uttryck i ett outro där stick och refräng kommer samman i en elektrisk kombination.
Style är en syntpoppig relationslåt som finner sig precis på gränsen till att vara upptempo. Låten kommer komplett med en pulserande kicktrumma och Taylor är snudd på sensuell när hon levererar sina repliker om längtan, bedrägeri och flyktig romans.
Trots sina många kärlekslåtar baserade på forna relationer är Taylor nästan bäst när hon skriver om saker utanför sig själv. Visst har dessa uppbrottslåtar visat sig vara god jord för att odla fina textrader, men hur mycket Taylor än velat positionera sig själv som en anti-hjälte eller ett offer, så är hon som person sällan det mest intressanta i sina texter. I champagne problems beskrivs sviterna från ett misslyckat frieri tonsatt av ett nedstämt piano och ensamma gitarrsträngar. Låten bär på en sorg och en vacker brustenhet som när som helst skulle kunna brisera i en melankolisk känsloexplosion. Aron Dessners produktion håller sig dock grundad och Taylors avskalade framförande räcker till för att skapa en låt man bär med sig länge.
Från ett ljudbildmässigt perspektiv är folklore Taylors Swifts mest enhetligt harmoniska album sedan hon tog akustiska ackord i Nashville. betty är albumetsmest traditionellt strukturerade låt med tydliga verser, refränger och stick samtidigt som den backas upp av en trallvänlig melodi, gitarr och munspel (!!!).
Tillsammans med cardigan och august målas ett engagerande triangeldrama upp och även om dessa två låtar är fantastiska i sin egen rätt så är det i betty som historien möter sitt crescendo.
Det är ett vedertaget fakta bland Taylor Swifts fans att Cruel Summer skulle släppts som singel från Lover. Istället blev världens första introduktion till den nya, rosaskimrande och glada Taylor en sockersöt, förgänglig ME! och två politiskt vapida i The Man och You Need To Calm Down. Cruel Summer är istället en fyllig och svepande kärlekslåt med en suktande refräng och ett explosivt stick som inte vattnas ner av den poppiga produktionen.
På folklores enda bonuslåt knyts hela albumet samman genom att Taylor fullkomligt sveper in sig i en kappa av litterära referenser och cottagecore-estetik. En romantisk låt som rent soniskt inrymmer alla folklores bästa element. Wordsworth, twitter, kärlek och längtan efter att rota sig blir ett utmärkt outro till Taylors starkaste album.
6. New Year’s Day
Man kan beskriva Reputation med ett enda ord: haveri. Ljudbilden är tråkig, texterna lata och hela skivan låter som en föråldrad kvarleva från dubsteptidsåldern ca 2013. Det enda som väcker något egentligt intresse runt Reputation är själva diskursen kring albumet. Denna era i Taylors karriär handlade enbart om hennes rykte och image som enligt henne själv hade blivit smutskastad. Hela albumet är skrivet runt denna populära mångmiljonärs offerkomplex och det blir tröttsamt väldigt fort. Taylor är helt enkelt inte särskilt intressant som person.
Detta till trots levererar skivan ett par riktigt stabila låtar. Delicate och Getaway Car gör sig påminda men låten som verkligen sticker ut från massan är New Year’s Day.
New Year’s Day är en lugn och sällsam albumstoppare med mjuka pianotoner och en avskalad tonsättning som står i markant kontrast till den radioaktiva röran på resten av skivan.
New Year’s Day, välskriven som den är, utgör ett praktexempel på Taylors utveckling som musiker. Eftersom Taylor Swifts artisteri sträcker sig tillbaka till hennes tonårstid har hon behandlad liknande teman över flera år. Hon skriver fortfarande om kärlek och förhållanden men det som gör henne intressant att följa är hur hon skriver om dessa ämnen.
Tidigare i hennes karriär behandlades romanser ofta som storslagna och sagolika. Hennes låtar påminde om balrum och Askungen-liknande klänningar. I New Year’s Day skriver hon om dagen efter en fest där det romantiska ligger i det alldagliga. Överdådiga kärlekshandlingar och danser i regn har bytts ut mot att plocka flaskor på en ledig dag och det finns något väldigt fint i detta.
Speak Now var albumet där den überromantiska Taylor Swfit nådde sin topp. Det är bara att ta en titt på skivans omslag som presenterar henne i en lång graciös Disneyprinsessklänning full av färg som briserar ut i passionerade gnistor.
Två år efter Speak Now släpptes Red. Ett album vars bedrägligt simpla omslag är fullt av semiotiska val som visar att det är en modernare, mer urban Taylor Swift vi har att göra med. Den kursiva handskriften och de klara färgerna är utbytta mot ett robust sans serif-typsnitt och en somber palett. Som nämnt ovan finner vi en mer realistisk underton i hennes nyare material som grundar låtarna i verkligheten och Speak Now kan således kännas något förlegad. Likt en relik från en förgången tid tar många av dess låtar avstamp i en orealistisk drömvärld. Men det finns något ömt och vackert i denna drömmande Taylor Swift. Något rent och okorrumperat.
Enchanted är albumets piece de resistance och fångar mycket av denna Taylors bästa egenskaper. Låtens värld målas upp i stora, romantiska drag samtidigt som man som lyssnare bjuds in till att färglägga detaljerna med sin fantasi. Om hennes senare låtar utspelar sig i vardagen så tar Enchanted plats i stora salar och under magiska stjärnhimlar. Refrängen exploderar i en ton lika längtansfull som hoppfull och bidrar till att göra Enchanted till en av hennes bästa låtar.
Midnights beskrevs av Taylor som ett konceptalbum om den mytomspunna midnattstimmen. Hur känns det att vara ensam mitt i natten, vilka tankar bubblar upp till ytan, vad är man vaken och ältar? På albumets i särklass starkaste låt brottas Taylor med sin karriär. Vi hör ekon från The Lucky One där en yngre Taylor sjöng om kändisskapets baksida men tio år senare bär budskapet på en helt annan intensitet. Mot slutet mynnar låten ut i en stegrande brygga som inte lämnar en i första laget.
Aaron Dessner är det bästa som hänt Taylor Swifts karriär sedan Jake Gyllenhaal gjorde slut med henne efter en tre månader kort romans. Dessners sällsamma, råa musikbäddar är perfekt grogrund för Taylors låtskriveri. Samarbetet mellan dessa två och Jack Antonoff gav tillbaka mycket av den kredd Taylor tappat under misstaget som var Reputation. På evermore finns många bra låtar, men coney island, där en kollaboration med Arons band The National ger indiekredd, är en absolut höjdpunkt. Låten är melankolisk och mogen och Taylors disiga stämma gör sig utmärkt i en duett tillsammans med The Nationals sångare Matt Berninger.
Efter en hel del drama med sitt gamla skivbolag och managern Scooter Braun, en man vars namn låter som en avdankad Transformer, äger inte Taylor längre sina äldre låtar. Och handlingskraftig som hon är tog hon saker i egna händer och började helt enkelt spela in sina gamla låtar på nytt. Resultaten är visserligen imponerande i sin dedikation men vissa nyproducerade låtar passar inte med Taylors mognare röst och förlorar lite av sin ursprungliga charm. Hela projektet gör det också jobbigt att bestämma sig för vilken låt man ska lyssna på, originalet eller nyinspelningen.
En positiv aspekt av det hela är dock att ett par osläppta låtar fått se världens ljus. Många av dessa ”from the vault”-låtar är tacksamma tillägg i Taylors sångsskatt och flera är faktiskt bättre än de ordinarie låtar på albumen. Den bästa av de alla kommer dock från Taylors nya Red.
Nothing New är en duett mellan Taylor och stjärnskottet Phoebe Bridgers. Deras röster sjunger vackert och fångar känslan av ungdomens vilsenhet och känslostormar. Resultatet är en sällsam visa och ett tacksamt tillägg till Taylors växande låtskatt.
Ingen överraskning här inte. Det är ett mer eller mindre vedertaget faktum att All Too Well är Taylor Swifts magnum opus. Det här var låten som verkligen fick mig att inse hur bra TS kan vara när hon verkligen försöker.
All Too Well är lika emotionell som den är lyrisk. Det är en känslomässig skildring av ett uppbrott vars uttrycksfulla textrader belyser en av konstens paradoxer: desto mer specifikt ett verk är, desto lättare är det att relatera till. I låten beskriver Taylor ett förhållande med levande och intensiva detaljer. Mellan scener i en kylig höstluft, danser i ljuset av kylskåp och långa bilresor guidar hon oss genom minnen som skissar en trovärdig och trollbindande bild av en relation som tagit slut.
Likt en affektiv berg-och-dalbana går All Too Well genom många sinnestämningar. 3 minuter och 2 sekunder in i låten trappas musiken upp och Taylor exploderar i de 47 bästa sekunderna av sin karriär då hennes sångröst, komp och texter arbetar i samklang för att skapa en av 10-talets bästa popsekvenser. Det är således föga förvånande att All Too Well fortfarande står fast som Taylor Swifts bästa låt.
Så, mina damer och herrar, där har ni det, en på tok för lång lista om en artist som jag förhoppningsvis kan sluta lyssna på snart! Efter det här kanske jag inte behöver störa alla mina vänner med Taylor Swift-kuriosa längre. Men samtidigt måste jag nu hitta ett nytt personlighetsdrag vilket känns jobbigt. Jaja, vilken tycker du är Taylor Swifts bästa låt och hur skulle du översätta rock bottom?
Mvh
halldettrehundra.com 
Jag har ännu inte lyssnat igenom hela hennes diskografi, men i detta ögonblick ser min topp 3-lista ut såhär:
3. The 1
2. False God
1. Afterglow
GillaGillad av 1 person
Intressant lista! Helt fel, men definitivt intressant.
GillaGilla