Excellens är ett ord man hör allt oftare i frikyrkliga sammanhang. Det är ett ord lika flytande och diffust som Torpkonferensvatten och tillhör den nykristna jargongen för dem som föredrar att kalla kristendomen en relation istället för en religion men vars vokabulär är präglat av strukturellt, religiöst språk. Ett ord för folk som gärna pratar om att livet går i säsonger och kallar sin församling för ”church” samtidigt som de bläddrar frimodigt i sin Passion Translation.

Talet kring excellens kretsar ofta kring en längtan efter att ge Gud det bästa man kan med resurserna man har. Detta är helt klart ett värdefullt tankesätt. Jag tycker att det finns ett värde i att kyrkan visar upp en attraktiv sida mot världen för att nå ut med sitt budskap och vi bör inte fastna i en medelmåttig lovsång till Gud. Jag ryggar tillbaka när jag ser små landsbyggdskyrkors stela, livesända Gudstjänster på YouTube och tvingas svälja min stolthet när jag kommer över skeva evenemanginbjudningar präglade av Comic Sans och desperation med PicCollage-vattenstämplar i hörnen.

Med det sagt så tror jag att det finns en del grundläggande problem i en kultur präglad av detta excellenstänk. Att sträva efter att ge Gud sitt bästa är inte ett bekymmer i sig, men när excellens blir en standard, vilket det väldigt lätt blir, så tror jag att det kan uppstå problem. Det är absolut ädelt att göra sitt bästa för Gud, lägga ner mer tid än nödvändigt på en predikans powerpoint, en lek till ungdomsgruppen eller kyrkfikat. Men jag tror att det finns stora potentiella fallgropar som man lätt kan vandra ner i om man inte är försiktig. 

En risk är att vi fastnar i detaljerna. Att vi ser vårt arbete som ett mål i sig självt snarare än ett verktyg för att ära Gud. Att vi vill visa upp våra talanger och förvandlar kyrkan till ett företag där rökmaskinsshowerna och retoriken för tankarna till självhjälpsbloggar för högpresterande VD:ar istället för Bibeln. 

Det största problemet med att fastna i det excellenta tankesättet är dock att vi höjer trösklarna för tjänande. Att de perfekta lovsångskonserterna skrämmer bort dem som inte når samma nivå. Att vi bara visar upp våra skickligaste musiker och inte tillåter den oslipade diamanten med en längtan efter att tjäna att ta plats eftersom denne inte kan prestera lika bra.

Jag vill slå ett slag för det imperfekta. 

Det brustna. 

Det som inte är excellent.

På Deluxeversionen av hennes sjunde studioalbum inkluderar popsensationen Taylor Swift en avskalad demoinspelning av titelspåret Lover. Hon sitter vid ett piano och bjuder sin producent Jack Antonoff på ett exklusivt framträdande av den kommande hitsingeln. Efter ca fyra minuter, i mitten av låtens brygga, slinter hon dock med fingrarna och slänger ur sig en svordom innan hon återgår till spelandet. Hennes fans i kommentarsfältet älskar det. Nu är jag ingen förespråkare för svordomar men det finns något fint i den där inspelningen när hon släpper den ytliga masken av en välslipad popsångerska. Något som inte är förskönat eller tillgjort.

Något äkta.

Jag tror att det finns en djupgående längtan efter äkthet i vårt samhälle. Autencitet är en bristvara i dagens värld. I majoriteten av alla våra mellanmänskliga interaktioner presenterar vi våra bästa sidor. Med smink, filter, autotune, hårprodukter och trendiga outfits retuscherar vi våra livs fasader. Det är sällan vi ser människor när de är som ärligast. När de släpper sina masker. När de spelar fel i låtens brygga. 

Författaren Magnus Malm formulerar sig väldigt fint när han skriver att all sanning är en kontaktyta med Gud, hur oandlig den än verkar och all lögn skiljer oss från Gud, hur andlig den än verkar.

Det finns en skönhet i stora arenaframträdanden av Oceans framför böljande publikhav som matchar låtens titel. Men det finns en risk att man, särskilt som nytänd kristen tonåring, fastnar i tanken att lovsång behöver vara full av perfekta ackord, fylliga pads, ljusshower, rökmaskiner och excellenta sångare för att man ska kunna möta Gud. Man längtar efter det stora och perfekta utan att se skönheten i det lilla och imperfekta.

Det finns något fint och unikt i söndagsgudstjänstens lösryckta lovsångskompani vars reptid försvann under morgonens hetsiga småbarnsföräldersbestyr. I välvilligheten bakom de falska tonerna och i det försynta leendet på sångarens läppar när hon glömmer bort texten. I den avskalade allsången som blir gjuten runt ljudet från en iPhone. För när lovsångsledaren sjunger den andra refrängen till Head to the Heart i en tonart helt utanför hans register sänks alla trösklar och texten får en helt ny och ärligare mening.

“’Cause there’s no shame

In looking like a fool

When I give You what I can’t keep

To take a hold of You”

Självklart kan man möta Gud till tonerna av ett väloljat australiskt lovsångsteam men det brustna och misslyckade blir symboliskt för en accepterande kultur. Det visar att man befinner sig i en miljö där det är okej att falla och treva. Det är okej att spela fel i livet brygga.

Det är inte excellent.

Men det är äkta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s