Jag blir sällan drabbad av kändisars bortgång. Vanligtvis är det för stor distans mellan mig och artister eller skådespelare för att jag ska bli riktigt berörd. Men imorse när jag kollade det dagliga nyhetsflödet på telefonen möttes jag av nyheten att Norm Macdonald hade gått bort och jag blev bestört. För Norm Macdonald är en av de komiker som påverkat och influerat mig mest av alla.
Norm fick sitt stora genombrott i den amerikanska långköraren Saturday Night Live där han snabbt gjorde sig känd för sitt unika framförande av skämt. Han hade för vana att leverera relativt svaga och trevande punchlines med otroligt självförtroende och en underhållen glimt i ögat. Norm verkade finna en spänning i detta. Osäkerheten i om en publik skulle skratta eller inte. Han såg alltid ut att njuta av åskådarnas tystnad, för han var själv övertygad om sina skämts styrka. När ett enstaka, svagt skratt kom från publiken kunde han mjölka tystnaden i en obekvämt lång tid vilket på något vänster räddade hela situationen.
Norms idiosynkratiska tillvägagångssätt gjorde att han hade svårt att finna sin plats i populära humorkretsar. Han var en stor förebild för andra komiker men hans film, Dirty Work och tv-program slog inte lika stort som hans kollegors. Mycket av hans humor hänger på sättet han pratar, orden han väljer och premisserna han väljer att bygga sina skämt kring.
Norm var en orädd humorist. Som jurymedlem i en talangshow läxade han upp en aspirerande komiker som likställde Bibeln med Harry Potter (“I think if you’re gonna take on an entire religion you should maybe know what you’re talking about”), han fick sparken från SNL efter att ha skämtat om mördaren, O.J. Simpson för många gånger, och under en “roast” gick han upp och läste dåliga skämt tagna från en bok från 1930-talet i protest mot den vulgaritet som blivit synomym med genren.
En av de mest intressanta aspekterna av Norm Macdonalds karriär var hans singulära dedikation till humorn. Norm var en smart och påläst komiker som ofta förknippas med sitt intresse för Fjodor Dostojevskij. Han verkade dock aldrig känna något behov av att hävda sitt intellekt och talade med avsmak om komiker som använde politiska skämt som kryckor och fick applåder istället för skratt. Därför föredrog han att projicera en korkad fasad mot omvärlden. Genom att låtsas vara den dummaste personen i rummet kunde Norm chocka folk genom att bryta den fjärde väggen i sitt sociala skådespel och visa upp ett avväpnande djup.
Norm Macdonalds återkommande internskämt, utdragna, svamlande berättelser och dolda intellekt har influerat mig i mitt skrivande och format min humor mer än någon annan, och det är jag tacksam för.
Vila i frid, du gamla klump av kol.
halldettrehundra.com 