Solen stod högt på en klarblå himmel, den svarta asfaltsvägen sträckte sig mot horisonten, och från hyrbilens radio hördes de sprakande tonerna från en avlägsen countrystation. Utanför fönstret bredde Texas prairie ut sig som en majestätisk filt av grönska, och reklamskyltar som försökte sälja madrasser, hamburgerrestauranger och religiös frälsning swishade förbi med jämna intervaller. Plötsligt, som om det vore en hägring mitt i öknen, dök en samling byggnader upp. Efter att ha parerat några hängande rödljus svängde vi in på en av många gigantiska parkeringsplatser. De vida vyerna och den sköna naturen var nu ett minne blott och istället fylldes synfältet upp av grå, själsdödande betong. Stora köpcentrum och franchiserestauranger var godtyckligt utspridda runt omkring, och det enda sättet att ta sig mellan dessa var genom att hoppa in i bilen igen. För mig som är van vid att kunna röra mig fritt till fots utomhus kändes denna miljö främmande, men detta är vardag i stora delar av Amerika. Ett land vars infrastruktur är unikt anpassad för bilar. Inte människor.
Den franske antropologen Marc Augé kallar dessa områden för icke-platser – platser som saknar relation, identitet och historia. Platser som inte är värda att bry sig om. Även amerikanska förorter kan falla in under detta epitet. Stora vita hus med minutiöst trimmade gräsmattor sammankopplade av vägar så breda och tätt trafikerade att inga fotgängare dristar sig att passera. Dessa samhällen är vackra på utsidan men de är till syvende och sist tomma. De saknar relation för det finns inga bibliotek eller caféer att skapa minnen i, de saknar identitet för allt ser likadant ut, och de saknar historia för de byggdes endast för några år sedan med syftet att tjäna rika markägare pengar.
Min resa till de förenta staterna var ett uppvaknande, och väl hemma i Sverige kom jag att uppskatta min hemstad mer. Staden som organiskt växt fram under hundratals år. Staden med kullerstensgator att gå på och parker att umgås i. Staden med ett fotbollslag som aldrig vunnit Allsvenskan. Staden med det där caféet där jag gick på dejt som tonåring. Staden med relationer, identitet och historia. Men även om icke-platser är mer prevalenta på andra sidan Atlanten så finns de även i vårt avlånga land. Fyrkantiga miljonprojektsbyggnader, grå industriområden och butikskomplex vars parkeringsplatser successivt slukar närliggande natur. En tio minuters promenad från min lägenhet finns en plätt obrukat land. När jag var ung stod där ett Plantagen där jag och mina föräldrar köpte frön och krukväxter. Numera är det blott en sargad asfaltsyta där maskrosor och buskage tappert försöker bryta sig loss. Ett kulturellt hål där ingenting längre frodas. En icke-plats som dag ut och dag in passeras, men som aldrig kultiveras.
Icke-platser och dess påverkan på människans mentala hälsa kan jämföras med den tyske sociologen Hartmut Rosas idé om rumslig alienation. Rosa menar att den moderne människan i sin vardag finner sig i diverse situationer där hon agerar tvärtemot sin egentliga vilja. Han kopplar sedan detta tillstånd till människans fysiska omgivning och hävdar att vi i allt större utsträckning finner en distans till vår rumsliga tillvaro. I ett stressat samhälle blir platser “främmande” för oss, och det är först efter att vi byggt upp ett intimt förhållande till dem som vi kan känna oss hemma. Detta gäller i det större samhället bland gator och parker, men även i våra egna, mindre miljöer såsom våra hus eller sovrum.
Det kan tyckas konstigt att beklaga sig så över modern stadsplanering och arkitektur. Men faktum är att omgivningen vi finner oss i har en stor påverkan på vårt mående. Rent semiotiskt kommunicerar tråkig, grå arkitektur att människorna som vistas i dess skugga inte är värda att spendera tid eller kreativitet på, rent neuropsykologiskt finns det belägg för att fula byggnader påverkar människors mentala hälsa negativt, och rent kulturellt tvingar platser utan cykelbanor eller kollektivtrafik barn till att leva beroende av sina föräldrars körkort och relegerar dem till ensamhet på sina rum.
Vår omgivning kan (och bör) även skådas genom ett teologiskt raster. Om vi tror på en kreativt skapande Gud, som gör människan i sin avbild, som inkarneras i sin skapelse och uppstår för att vittna om en kommande tid då hela skapelsen ska återupprättas. Om vi tror på denna Gud, har det enorma implikationer för hur vi lever våra liv. I teologen N.T. Wrights ord har vi en uppgift att som medkreatörer förvalta Guds värld, och en kyrka som tar Jesu uppståndelse på allvar bör inte vila så länge Guds land skändas och vanäras. Sättet vi väljer att kultivera Guds skapelse på speglar de värden vi anser vara sanna för jorden, och för oss själva. Detta kan observeras i något så fundamentalt som hur vi konstruerar våra hem. Den gamla bilden av en villa visualiseras med en veranda på framsidan vänd utåt mot grannskapet. Det nya, moderna huset har istället en altan på baksidan, dold från andra människors ögon. I det forna hemmet var värdet av mellanmänsklig gemenskap invävt i själva arkitekturen, i det nya är det individens rätt till privatliv som värderas högst. Observationen öppnar upp för frågor. Är Guds vision för människan verkligen att hon spenderar sin tid bortvänd från sina grannar? Hur kan vi kultivera Guds skapelse på ett sådant sätt så att skaparens värden lyser starkare än våra egna?
Solen står högt på en klarblå himmel, den grå kullerstensgatan ringlar sig genom staden, och från hörlurarna hörs de klara tonerna från en indiespellista. I en park sitter ett ungt par och pratar på en filt, på ett café växlas artigheter mellan en kund och personal, och i en skog längre bort promenerar en student för att koppla av. Variationen och tillgängligheten blir grogrund för relationer och berättelser. Varje steg som tas, varje kontakt med marken skapar anknytning. Människan borde inte behöva finna sig i en epidemi av tråkiga miljöer och meningstomma platser. För att travestera den antike arkitekten Vitruvius har arkitektur (och i förlängningen vår miljö) förmågan och syftet att glädja människor och lyfta deras humör. Ett café kan skapa samtal, en fotbollsarena historia, en park relationer. Även om vårt samhälles estetik till stor del är utanför vår direkta kontroll kan vi aktivt börja behandla vår omgivning som platser med stort P.
Låt sättet vi interagerar med världen peka framåt mot den kommande skapelsen.
halldettrehundra.com 