Det Montréal-baserade modehuset La Maison Simons släppte i höstas en reklamfilm där 37-åriga Jennyfer Hatchs sista dagar skildrades med dämpad romantik. Klippet inleds med ”the most beautiful exit” skrivet över skärmen i en somber sans serif, och handlar om att i melankolisk kirschsteigersk anda se det vackra i det svåra och finita. Detta hade kunnat vara en vemodig skildring av en patient i slutskedet av en dödlig sjukdom som efter en lång kamp slutligen måste släppa taget. Den rosaskimrande bubblan spricker dock när det uppdagas att kvinnans död är självvalt inbokad i kalendern på en klinik ett par dagar senare. Hatch led av Ehlers-Danlos syndrom, och efter att familjedoktorn flyttat iväg hade hon haft det svårt att få rätt vård. ”It’s far easier to let go than to keep fighting.” berättade hon i juni 2022. En vän till Hatch sa att hon egentligen ville fortsätta leva, men hennes liv släcktes ändå av en läkare som en del av Kanadas ”Medical Assistance In Dying (MAiD)”-program. Här ser vi de logiska konsekvenserna av eutanasins intåg i sjukvården, något jag menar kommer kosta livet på de redan sårbara och utsatta i samhället.

De allra flesta anser att suicid och dödande är fel, men det vitt spridda utilitaristiska idealet målar upp ett scenario där endast individen själv vet vad som gör henne lycklig. Frågan om eutanasi berör mänsklighetens djupaste smärtpunkter såsom: lidande, vår egen dödlighet och brist på kontroll. Den mänskliga sårbarheten gör oss rädda och en ”god död” gör värdighet synonymt med att inte vara beroende av andra. Den kristna människosynen utmanar dock den individualistiska etikens inbillning att autonomi är av högsta prioritet samt hur ett värdigt liv ser ut. Om det primära målet i denna individualistiska värld är värdighet och autonomi i kombination med största möjliga lycka – läs minsta möjliga lidande – så blir eutanasi ett rimligt alternativ. Problemet med denna syn är att det inte bara är patientens lycka som är att ta hänsyn till utan hela mänsklighetens. Därmed kan även de eutanasimotståndare som i grunden håller med den utilitaristiska tanken, påstå att de negativa effekterna eutanasi har på de runtom patienten – familj, vänner och vårdpersonal – skulle överväga fördelarna för patientens egen lycka.

Den lutherske bioetikern Gilbert Meilaender skriver i Introduction to Christian Ethics om en kvinna som prisades av sin man för sin till synes altruistiska gärning att ta emot MAiD så att hon kunde göra plats för något som behövde sjukvårdsresurserna mer än henne. Att börja tacka patienter som, i självuppoffrandets namn, låter ta livet av sig som en omtänksam hjälte är en brant sluttning. Risken finns att de personer som kämpar för sina liv kan bli pressade till eutanasi genom andras förväntningar att en god människa gör plats för andra bättre behövande.

Förespråkare menar att eutanasi enbart berättigas de svårt lidande med förmågan att med klart sinne fatta ett beslut, men det är inte bara de kapabla som kan lida svårt. Med detta synsätt kan man fråga sig varför vi inte har samma medlidande med den plågade som inte kan kommunicera som för dem som förmår be om döden? Är en psykiskt sjuk person lämpad att besluta att dö? Kan en suicidal tonåring avgöra om livet är värt att leva? Funktionsnedsatta med statligt stöd, bidrar de tillräckligt till samhället? Borde de ge plats till andra som behöver vården bättre? Alla människor är autonoma i bemärkelsen att vi är fria att göra val i våra liv, men vi befinner oss alltid i ett sammanhang, en historia och i relationer. Våra beslut är inte obefläckade av yttre press. Den kristne etikern Paul Ramsey avfärdar båda dikena – att vägra erkänna döden långt efter att kampen blivit meningslös, samt siktet på att snabba på dödens ankomst. Han menar att det medmänskliga tillvägagångssättet är att i all möjlig mån ta hand om och vårda den lidande, döende personen, men vår auktoritet som människor sträcker sig inte längre än så. Att gå över den gränsen och ta ett liv, samt att förneka dödens naturliga ankomst är båda uttryck för ett slags övergivande och brist på omsorg.

Det är inte alla läkare idag som svär den hippokratiska eden, men i läkaryrkets begynnelse svors bland annat detta före tjänst: ”Jag skall icke ge någon gift, även om jag blir ombedd, ej heller ordinera något sådant…”. Det är just denna kristna, omvårdande övertygelse som, enligt Meilaender, har bidragit till utvecklingen av den moderna medicinen.

Livet självt innebär både lycka och smärta. Det har varit människans lott i alla tider. Vad händer med ett samhälle som försöker eliminera sårbarheten? Om vårt mål är att minska lidande bör vi anse att elimineringen av de lidande är rimlig, men då undviker vi att inse och anse lidandet som betydande del i vår mänskliga tillvaro som både kan ha syfte och mening. Inte att lidande i sig självt är något gott, men det är oundvikligen en del i vars och ens personliga berättelse. Och vi bör leva helhjärtat till dess att livets gåva tas ifrån oss. Vår fortsatta uppgift är inte att eliminera de som har ont, utan att försöka hitta bättre sätt att hantera och ta itu med lidande genom förbättrad palliativ vård, lyhördhet om önskningar vid slutskedet och ökad tillgång till psykiatrisk vård. Vi behöver även börja värdera livet trots dess sårbarhet. Liksom Gud är med oss i alla livets situationer med medlidande och tröst, bör vi finnas för varandra i trofast kärlek genom lidande och maximera omsorgen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s