Gigekonomins orättvisa

År 2009 släpptes filmen Bruno till biografer runt om i världen. Filmen är en slags andlig uppföljare till succéfilmen Borat och kretsar kring den österrikiska modejournalisten Bruno, spelad av Sasha Baron Cohen. Filmen är, precis som Borat, en slags fejkad dokumentär och under dess gång lurar Baron Cohen olika människor till att ställa upp i obekväma situationer, och gör därefter narr av deras okunnighet. I en särskilt svidande, satirisk sekvens bjuder han in artisten och idoljurymedlemmen Paula Abdul till en intervju om hennes välgörenhetsarbete. Sångerskan tror att hon kommer gå in i ett helt vanligt vardagsrum, men istället för stolar och bord finns där tre mexikanska trädgårdsarbetare som står redo på alla fyra. Baron Cohen får Abdul att sätta sig på en av dessa och hon använder således en livs levande människa som sin stol. Hon börjar sedan berätta att välgörenhet, och att hjälpa andra människor, är livsviktigt och naturligt för henne. Efter att hon har yttrat dessa ord panorerar kameran ner och visar det påfrestade ansiktsuttrycket hos mannen hon använder som ett objekt. Denna scen är en fantastisk inblick i hur lätt det är för människor att säga en sak och göra en annan. 

Att gå emot sina principer för bekvämlighet och sociala normers skull.

Jag kom att tänka på den här scenen när jag satt hemma hos en kompis för ett drygt år sedan. Vi var ett gäng från min gamla skola som inte hade setts på ett tag efter att våra vägar gått åt olika håll efter studenten. Efter de obligatoriska frågorna om vad alla gör nuförtiden, några politiska pikar mot min konservativa läggning och avsaknad av solidaritet, ett par hjärtliga skratt och goda samtal var det dags att äta något. Vi kom fram till att vi skulle köpa hamburgare från ett nyöppnat ställe som låg några hundra meter bort. Frågan som var mest aktuell för mina vänner var bara om vi skulle beställa via Foodora eller Wolt.

Idag är det allt vanligare att beställa mat via dessa tjänster. Var och varannan reklam jag får innan mina YouTube-videor är från dessa gig-jättar. Budfirmornas reklamsnuttar visar upp rykande färska hamburgare och pizzor, nedkylande drinkar och glassar, men något som lyser med sin frånvaro är de hårt arbetande cyklisterna i gälla färger som levererar maten till din dörr. De flesta reflekterar inte något vidare över det, men för att travestera Socrates: ett oreflekterat liv är inte ett liv värt att leva.

Foodora och Wolt och dess likar opererar inom gig-ekonomin, ett modernt, techigt och trendigt sätt att beskriva en industri vars fundament vilar på otrygga arbetsvillkor och stressiga förhållanden. Löst förklarat och friskt killgissat innefattar gig-ekonomin alltifrån frilansande och kortare anställningar till jobb dikterat av appar där arbetarna inte är anställda utan opererar som oberoende leverantörer. För dem med ett entreprenöriellt driv kan gig-ekonomin erbjuda frihet och flexibilitet i vardagen. Man bestämmer själv vilka jobb man tar och när man tar dem. Man är sin egen chef, så att säga. För dem som vill dryga ut kassan lite kan även Uberkörande och liknande arbeten vara ett lätt och smidigt alternativ till traditionella deltidsjobb. Problemet som jag ser det ligger i att vi har en samhällsklass som inte ger sig in på denna marknad på dessa villkor. De sonderar arbetsmarknaden, ser inga andra alternativ och forceras därmed in i en färgglad, generande svid och tvingas jobba i takten till den övre medelklassens habegär.

Det är ingen hemlighet att Foodora och Wolts lejade arbetskraft jobbat under dåliga förhållanden. Det har gång på gång rapporterats om katastrofalt dåliga löner och otrygga arbetsvillkor. För att fortsatt hålla sig på banan måste man jobba mer, och för många försvinner motivationen eller orken som krävs för att hitta ett nytt, stadigare jobb. Personer i denna situation hamnar i det så kallade prekariatet. En ny samhällsklass som på grund av deras osäkra arbetssituationer lever oförutsägbara och otrygga liv, vilket påverkar välmåendet. Kort och koncist sagt så bibehåller dessa företags strategier ekonomiska orättvisor.

Mycket av vårt samhälle bygger på empatilöshet och denna kulturella brist späds bara på av gig-fenomenet. Att sitta i din varma lägenhet och förlita dig på att underklassen ska leverera mat åt dig är utnyttjande. Genom knapptryckningarna på telefonen tvingar du en person som dag ut och dag in cyklar genom blåst och regn att gå in i frestande pizzerior och hamburgerställen, och när han väl nått din port stänger du dörren i hans ansikte. Det är lätt att blunda för orättvisor som sker på andra sidan jorden eftersom de är så långt borta. Men vad händer inom oss när vi blundar för orättvisor som bokstavligt talat knackar på våra dörrar?

Visserligen kan arbetsförhållanden förbättras över tid, men även om dessa gig-jättar belönade sina arbetare med värdiga löner hade det fortfarande funnits kulturella aspekter av gigekonomin som är värda att fundera kring. Som oberoende leverantör utför du ett jobb men du får inga av de fördelarna som en arbetsplats traditionellt inneburit. Grundläggande mänskliga behov som en gemenskap med kollegor och ett sammanhang. Gig-ekonomin är ett steg mot ett samhälle där vi alla är atomiserade individer som lyssnar till en app. Gig-arbetaren saknar ett yrkesmässigt narrativ som säger ”jag blir någonting”. Cykelleveransen av mat är dehumaniserande. Anders Teglund, pianist och förläggare, förlorade i samband med pandemin sina jobbmöjligheter och fick börja cykla för medelklassens hunger. Han beskriver skillnaden i hur han bemöttes som pianist och som matleverans. Han fick inte längre presentera sig och människor såg honom knappt där han smälte in i sin anonyma uniform.

Om ingenting annat så är beställningen av mat på detta sätt bara ytterligare ett steg i ledet mot ett samhälle där mänskliga interaktioner försvinner. Det artiga leendet mot kassören på mataffären har ersatts av ett käckt meddelade på en scanner. Hjälpen utanför provhytten på valfri klädaffär har blivit en gissningslek på hemsidor och en karusell av kläder som skickas fram och tillbaka. Interaktionen med en servitör på snabbmatsstället har sakta bastardiserats genom drive thru och touchskärmar till den antimänskliga, lata slutpunkt där vi nu befinner oss.

Vi som individer kan aktivt välja att sluta stödja verksamheter som inte för världen i rätt riktning. Givetvis kommer inte Wolt att börja betala sina arbetare bättre på grund av min lilla bojkott, men som Magnus Malm skrev på 70-talet:

”En humanist äter giftfritt för att skapa en giftfri värld. En kristen äter giftfritt för att det är rätt, för att det är något karaktäristiskt för Guds rike!”

Som kristen är det av högsta vikt att stå upp för kollektiv rättvisa, men kollektivet är bara en större samling individer. Många står malligt och talar om solidaritet. Man tror uppriktigt på en sak, men när man står inför en situation där ens värderingar ställs mot ens bekvämlighet så väljer man ofta att sätta sig på den mexikanska trädgårdsarbetaren.

Vår moderna värld är komplex så att handla rätt är svårt. Vi är så vana vid att en tröja ska kosta 100 kr så även om priset på lappen pressas ner av barnarbetets fingeravtryck är det svårt att sluta handla på H&M. Men vi behöver inte börja med beteenden som är dåliga. Vi kan som protest, eller bara för att själv kunna vandra i världen med ett gott samvete, välja att inte acceptera nya omoraliska praktiker som naturliga delar av våra liv. Vi behöver exempelvis inte köpa billigt skräp från Amazon, ett företag som tvingar sina arbetare att kissa i flaskor för att hinna med tighta deadlines. Jag har kunnat leva ett relativt smärtfritt liv helt utan att beställa mat från slitna cykelbud. Jag behöver faktiskt inte börja nu. Det är Wolt, Foodora och Jeff Bezos ansvar att sluta ställa orimliga krav på sina arbetare, men tills de gör så är det upp till oss som konsumenter att fråga oss själva:

Behöver jag verkligen använda deras tjänster?