I dagens Sverige är julen den obestridda herren på högtidstäppan. Julen är den kyrkohelg som (van)helgats mest av konsumerismens krims krams. Över dess psalmer och evangelietexter ligger en tjock kulturell filt av ytlighet och glittrande materialism. Visserligen har påsken harar, godis och den där Johan Glans–videon som alla mina Facebook-vänner delar varje år, men det är Julen som skiner starkast i vårt samhälle.
Anledningen till att julen regerar över alla andra uppmärksammade dagar är självklart mångfacetterad. Delvis beror det nog på att julen är mer lättsmält än påsken. I det mörka december lyses tillvaron upp av Jesu födelse. Vi uppmärksammar inkarnationen — att Gud, skaparen av hela universum, väljer att stiga ner bland oss i vår mänsklighet. Det är en storslagen händelse med fantastiskt teologiskt djup, och det hela kan marknadsföras på ett fint litet vykort med ett gulligt, historiskt inkorrekt blont, litet Jesusbarn.
Påskens ansikte utåt är samma Jesus men upphängd på ett romerskt tortyrredskap.
Jag tror dock inte att det bara handlar om ett image-problem och att påsken bara behöver uppdatera sin grafiska profil och talesperson. Nej, jag tror att vi som kristna ofta har svårt att formulera påskens budskap. En vis kompis till mig påpekade att under påsken förvandlas kristendomen till en slags vag naturreligion. Vi börjar prata om våren och att Jesus uppstod precis som de fina blommorna i rabatterna utomhus. Och det är ju inget fel med det, men under påsken hamnar man antingen i de tunga predikningarnas diken där synd och försoningslära vistas, eller så blir det flummiga och ytliga betraktelser om naturen.
Jag själv har haft svårt att veta exakt vad jag ska göra med påsken. En anledning till det är nog för att jag under större delen av mitt liv känt mig mer som en skärtorsdagskristen, eller en långfredagskristen, snarare än en påskdagskristen.
Under skärtorsdagen minns vi den sista måltiden och Jesu vånda i Getsemanes trädgård. Vi ser den inkarnerade Guden gå igenom ångest och ensamhet. Liknande ser vi Guds offer i långfredagen då Jesus lider en oändlig smärta på korset för vår skull. Det är tragiskt, men det är något jag funnit, och fortfarande finner, mycket tröst i. Under min ungdom då jag själv kämpat med smärta och oro har jag kunnat förvissa mig om att Jesus är nära och vet hur det känns. Genom rastret av påskhelgens begynnande dagar målas en empatisk Gudsbild upp.
Skärtorsdagen och långfredagen förstår jag. Men jag har inte vetat vad jag ska göra med påskdagen. Under påskdagen firar vi Jesu uppståndelse, och att fira kräver mer av en än att sörja. För att fira måste vi veta vad vi firar och varför det är viktigt. Och att fira kan kännas svårt i en tid som denna.
På många plan har vi det bättre idag än någonsin. Men samtidigt lever nog många med en känsla av att saker är påväg utför. Pandemin i backspegeln, krig i Europa, geopolitisk instabilitet, klimatkris, ekonomisk osäkerhet, psykisk ohälsa. Tidningsartiklarna skissar upp ett samhälle i förfall. När Ungdomsbarometern mätte ungdomars framtidstro år 2014 svarade bara 21% att samhällets framtid ser mörk ut. Förra året hade den siffran ökat till 45%. Vidare svarade 55% att samhällets utveckling är påväg i fel riktning. År 2003 svarade 6% av svenskar att deras liv kändes meningslösa. I år har den siffran fyrdubblats till 24%.
Vad kan firandet av Påskdagen säga till oss i en sådan tid?
Evangelisten Johannes skildring av Jesu uppståndelse börjar med versen:
”Tidigt den första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria Magdalena ut till graven och fick se att stenen var borta från graven.”
Hela kapitel 20 i Johannesevangeliet är intressant och fullt med viktiga bidrag till vår kristna tro. Men jag tror att det finns en viktig teologisk poäng redan i de fyra första orden. I sin bok Surprised by Hope poängterar den anglikanske teologen och tidigare biskopen N.T. Wright vikten av att Johannes skriver att Jesu uppståndelse sker ”Tidigt den första veckodagen”. Wright menar att Johannes använder dessa ord för att koppla samman berättelsen om Jesus med den Bibliska skapelseberättelsen. Med de här orden indikerar han att den gamla veckan, då världen skapades, är förbi. Jesu uppståndelse är starten på en ny vecka. En ny tid.
Något nytt har brutit in i världen.
För att förstå detta behöver påsken ses, inte som en isolerad händelse, utan som kulmen av den Bibliska berättelsen som börjar i Edens Lustgård i Första Moseboken och som slutar i det Nya Jerusalem i Uppenbarelseboken. Metanarrativet som har sin begynnelse i att Gud skapar en god värld där han placerar människan och ger henne ett uppdrag: att ta hand om jorden, och i gemenskap med Honom, sprida Hans godhet över hela skapelsen. Historien där människan syndar och ondska sipprar in i världen men där Gud är trofast och älskar sin skapelse så mycket att Han lovar att ställa allt tillrätta igen. Berättelsen vars löfte uppfylls i och med att Jesus besegrar döden på korset och genom den tomma graven.
Uppståndelsen har varit central i den kristna historien. Paulus skriver ju i Första Korintierbrevet 15:14:
”Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och även er tro meningslös.”
N.T. Wright menar att det centrala budskapet i uppståndelsen är att Gud kommer göra för hela skapelsen vad han gjorde för Jesus vid påsken. Han kommer ta den fysiska verkligheten som har slagits sönder och samman, där klimatkris och krig, ångest och rädsla råder, och rädda den från korruption och förfall helt och hållet. Bibeln talar om en ny himmel och en ny jord. En tid då Gud kommer upprätta skapelsen och återigen sätta upp sin boning hos oss människor. I Uppenbarelseboken står det:
”Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: »Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.« Och han som satt på tronen sade: »Se, jag gör allting nytt.«”
Tyvärr har västvärldens kyrka ofta glömt bort uppståndelsen, så istället för att tala om att Gud bryr sig om sin fysiska skapelse har vi anammat en antik grekisk syn på världen där vi delar upp andligt och oandligt. Detta leder till att det kristna evangeliet i sin tur har reducerats till att om vi bara säger rätt ord kommer vi komma till himlen när vi dör och så får vi sitta på ett moln och spela harpa i en evighet.
Men evangeliet är större än så! För att en sista gång parafrasera sensei Wright: Den tomma graven basunerar ut att Jesus är Herre, döden är besegrad och Guds nya värld har börjat! Evangeliet är ett nytt sätt att leva i världen. Och redan idag när vi tar emot Jesus blir vi inbjudna i Guds stora berättelse genom att vi får förlåtelse för vårt förflutna, vi får ett löfte om framtiden och vi får ett syfte i nuet.
Vi blir inte bara frälsta från något. Vi blir frälsta för något. Frälsta bort från synden, och frälsta för att vara Guds händer och fötter i en värld som ropar efter rättvisa, skönhet och mening.
I en hopplös tid får vi fira påskdagens hopp.
Som Jesu efterföljare är vi ett påskens folk som redan här och nu får leva med den uppståndne Guden. Vi kan inte i egen kraft bygga Guds Rike, men vi kan bygga för Guds Rike. Vi kan inte i egen kraft dra ner Himmelriket till jorden, men vi kan vittna om det som komma skall, genom att i ord och handling plantera himmelskt liv här på jorden och på så vis bjuda in folk i Guds stora berättelse. Vi kan leva i vissheten om att döden är besegrad och vittna om det hoppet på arbetsplatsen, i våra familjer, i våra vänskapsrelationer och i vår värld.
Vi får hålla fast vid verkligheten att Kristus är uppstånden.
Ja, han är sannerligen uppstånden.
halldettrehundra.com 