Andrew Tate, pojkarnas Messias

Den skalliga mannen med mörka solglasögon frågar retoriskt vilken färg de har på sina icke-existerande Bugattis. Han är ju lite rolig tänker du samtidigt som du fnyser ofrivilligt av hans smålustiga kommentar. Du scrollar vidare. Några videor senare dyker han upp, igen halvsittande i sängen och är helt förbryllad över hur töntigt det är med fenomenet vape bland yngre killar som dig. Andas luft, pajas, du behöver inte vapea säger han självsäkert. Han gör sitt ansikte likt en byfånes och spelar rollen av någon som vapear. Han får dig att skratta och han har också en poäng med den onödigt beroendeframkallande konsumtionen av e-cigaretter. Han säger själv att han röker kubanska cigarrer men gör det för att han vill och ser dessutom ut som en stentuff maffiaboss. Det är värt det för han vet vad han utsätter sig för menar han. Du håller med honom och börjar också se ner på grabbar som är fast i onödiga beroenden. Du tittar på videon igen och från denna stund har din algoritm förstått att du gillar hans videor. Du scrollar vidare, ännu en video av honom dyker upp och din bild av honom befästs. Rolig, rik, cool och full av visdom. Han gör det han vill och är inte beroende av någon eller något. Han är den han längtar efter att vara. 

Ungefär på detta sätt kan man skissa en ung pojkes resa till förtroende för Andrew Tate och sättet som han fångar upp unga män. En grupp som tycks se sig själva som undervärderad i en nation fylld av vänstervridna värderingar och som föredrar kvinnor. De menar att det gör att männen i samhället glöms bort. Tates anhängare menar att nyhetsmedier fokuserar alltför mycket på hans kvinnosyn och stänger sina öron för det positiva budskap han har för män. 

En annan grupp av människor som ställer sig emot Tate skulle mena att hans kvinnosyn och tydliga maktbegär är högst problematiskt. För denna grupp predikar Tate kvinnoförtryckande budskap och om han skulle ha något annat budskap är det nästan ogiltigt i och med hans högerextrema världsbild. Hans budskap är befläckat av hans karaktär och han bör inte vara en förebild, dessutom har han suttit  häktad för en utredning om människohandel och har tidigare anklagelser för våldtäkt.

Oavsett vilken grupp man tillhör i samtalet kring Tate kan jag tycka mig se en trend. Man talar gärna  om Tate och hans positiva eller problematiska budskap, men förklarar inte vidare vad det budskapet skulle innehålla. Därför är denna artikel ett försök att systematiskt skissa Tates evangelium och sedan tolka det utifrån min kristna världsbild. 

Den moderna världen, eller ”The Matrix” som Tate kallar det, är en plats där bekvämlighet uppmuntras och ”de som styr” vill att man bara ska jobba, skrolla på TikTok och skämma bort sig själv. För Tate är det en synd att leva kvar i det icke-ambitiösa livet, när man egentligen längtar efter att exempelvis bli rik, få tjejer eller bli vältränad. The Matrix vill att du förblir en slav och inte lever upp till din fulla potential.  

Din räddning ur The Matrix är att du behöver använda det han kallar för ”mind control”. Tate menar att det enda man som människa kan kontrollera är sitt sinne, man har ingen kontroll över vädret, andra människor eller om ens egna hjärta slutar slå. Om man inte aktivt brukar sitt förnuft för att styra sitt sinne liknas man vid en fjäder som blåses runt ofrivilligt i vinden, där känslorna bestämmer om man är glad eller ledsen. Man är helt hopplös eftersom alla motsättningarna som livet oundvikligen kommer med får en att bli helt rubbad, disträ, lat och semi deprimerad. Det enda sättet man kan vinna över sina motgångar är då genom att ta kontroll över det man faktiskt har kontroll över som människa, sitt sinne. Tate predikar att det enda som står i vägen mellan dig och den du vill bli är att du inte har tagit ditt förnuft till fånga och disciplinerar dig själv. Genom att träna upp ditt sinne att inte bli styrd av känslor kan du uppnå den lycka du strävar och längtar efter. 

Det Tate predikar här är inget nytt eller något som han själv kommit på, det heter stoicism och har funnits i tusentals år. Stoicism var en filosofi som fanns utbrett i det antika grekisk-romerska samhället och betonar det rationella i människan som vägen till lycka. Genom att rationellt välja att leva som man egentligen vill blir man lycklig. Det handlar om att inte låta sig styras av irrationella känslor eller yttre omständigheter, utan att disciplinerat hålla fast vid den man längtar efter att vara. Jag hoppas att ni ser den oerhörda likheten i Tates budskap, det är nästan exakt samma världsbild och evangelium som predikas. 

Det som gör Tate kontroversiell är att han väver in ett kontroversiellt mansideal i sina predikningar och det är främst detta som nyhetsmedierna kritiserar honom för. Det som är intressant är att kritiken, mot den stoicism han predikar, lyser med sin frånvaro i nyhetsmedia och samhällsopinionen. Det beror troligtvis på att stoicism ses som något positivt även i vår tidsanda, inte bara i antiken. I Sverige idag finns det en enorm betoning på att göra det man själv mår bra av, även kallat det individuella livsprojektet. Var dig själv! Följ ditt inre! Skapa ett eget liv! Om det inte skadar någon annan, så gör det du längtar efter! I och med att vi uppmuntras från samhället att självständigt definiera vår lycka, blir stoicism med dess fokus på individen inte ett hot. Det som gör Tate till ett hot är att han har föreställningar om kvinnors natur och inre längtan att få vara hemmafruar och mödrar, inte att han predikar stoicism. Men alla håller väl med om att man blir lycklig genom att leva så som man längtar efter. Eller? Vad har kristendomen att säga om detta evangelium som sprids? Vad är det vi längtar efter egentligen?

En kristen tolkning är att Tate sätter ord på en längtan som finns djupt inom oss, men att han också missar väsentliga delar. Exempelvis som att Gud har skapat människan som en relationell varelse, eftersom Han själv ständigt är i en kärleksfull treenig relation mellan Fader, Sonen och Anden (om ni vill veta mer så googla treenighetsläran). Vi längtar alltså djupast sett efter en kärleksfull relation till Gud, andra och oss själva, för det är så vi är skapade i Guds avbild. Människan kan inte uppnå det grundläggande behovet av relationer bara genom att fokusera på sig själv och ta kontroll över sitt liv. Tates evangelium erbjuder främst ett sätt att upprätta relationen till sig själv och stämmer in i samhällets individualiserade tidsanda.

Mer specifikt sätter Tate fingret på vår längtan att få leva i en god relation till oss själva där han menar att lösningen på våra problem är att vi presterar fram kärlek. Genom att uppnå de livsmål som man längtar efter kan man bli lycklig, eftersom man inte längre föraktar sig själv för att inte ha kontroll. Tate målar upp en världsbild där det är skamligt att inte leva så som man längtar efter. Han skrattar åt idioter som är kvar i ”the Matrix” eller som inte tar tag i sina liv, för honom och stoicismen är det en synd. Det är nästan som om man borde tycka illa om sig själv. Man borde beröva sig själv från kärlek eftersom man inte förtjänar det. Lösningen, eller frälsningen för att uttrycka det i kristna termer, är att ta kontroll genom att disciplinerat stänga av sina känslor och följa sitt förnuft. När man då har kontroll över sitt liv behöver man inte känna skam och kan känna kärlek i relationen till sig själv. Lyckan består då i att inte känna skam över den man är, enligt Tate, stoikerna och det individualiserade Sverige. Alltså längtar man egentligen djupast sätt efter en återupprättad relation till sig själv och inte bara att leva så som man längtar efter.

Här har Jesus en bättre lösning än Tate i att möta människans längtan efter kärlek och återupprättelse. Den treenige Guden visar sin kärlek till människan i Jesus genom att själv bli människa och dö för människans synder. Genom att uppstå på tredje dagen bröt han syndens makt över människan. Det innebär att vi som bekänner Kristus nu kan leva i den kärleken som vi längtar efter, eftersom vi får ta emot kärleken som en gåva genom att Helige Anden bor i oss. Lyckan består också i att inte känna skam över den man är, men det uppnås inte av individen utan av Gud själv i Jesus. I Bibeln är det tydligt att Gud inte söker de friska utan de sjuka, fattiga och skambelagda. Jesus är inte som Tate och skrattar åt människor som är fattiga och beroende av en vape. Jesus söker upp dem och vill ge de personerna kärlek, även om de inte förtjänar det. En praktiskt kristen term för detta är nåd. Vår längtan efter en återupprättad relation till oss själva möts djupast sett av Gud i nåden och inte i vår prestation. 

Och inte nog med att Jesus hjälper oss i vår relation till oss själva, han visar också att lyckan främst finns i att leva för andra och inte bara för sig själv. Han visar att människan är skapad för att ta emot och ge kärlek, från andra och till andra. Tate missar den här dimensionen av människan helt och fokuserar istället bara på individen. Tate skulle hata en beta som Jesus när han tvättar sin lärjungars fötter, det är motsatsen till en cool maffiaboss. 

Gud älskar de människor som Andrew Tate hatar. 

Gud kan ge dig det liv du verkligen, verkligen längtar efter.