Jag såg Grown Ups 2 och skrattade 9 gånger

I helgen såg jag Grown Ups 2 och jag skrattade 9 gånger.

När jag väljer en film att se så försöker jag välja med omsorg. Jag är inte intresserad av att se en dålig rulle en ensam lördagkväll. Vi har inte hur mycket tid som helst här på jorden så det gäller att spendera sin tid på rätt saker. På viktiga saker. Detta till trots så satte jag mig ner i min soffa i söndags för att se på Adam Sandlers mästerverk av uselhet™ Grown Ups 2.

För att förstå Grown Ups 2 måste vi förstå mannen bakom filmen, Adam Sandler. Sandler slog igenom på 90-talet efter att ha medverkat i det Amerikanska sketchprogrammet Saturday Night Live. Han är känd för charmiga, om än dumma, komedier som Billy Madison, Happy Gilmore och Big Daddy och trots att alla hans filmer inte tillfredsställde filmkritiker så blev han ändå hyllad som en av Amerikats stora komiska talanger.

Men någon gång på 2000-talet var det som om någonting slog slint i Adam Sandlers hjärna. Likt en lärare som äntligen fått nog på sin klass efter att de satt tuggummi i hennes hår för tredje gången slutade Sandler bry sig. Med sitt eget produktionsbolag, Happy Madison, som vapen forcerade herr Sandler in sig i otaliga, osmakliga, omogna, opassande och oroliga komedier. Du kanske känner igen honom från klassiker som Jack and Jill, That’s my Boy och The Ridiculous Six.

Det är väldigt enkelt att känna igen en film producerad av Sandler, för en Adam Sandler film brukar innehålla nedsättande skämt om alla olika typer av människor. Ingen undgår hans svidande ”komiska” spektakel. En Adam Sandler-film brukar också innehålla oräkneliga skämt involverande mänsklig flatulens. I en Adam Sandler-film kan du hitta ett par dussin av Sandlers komiker-vänner. Hans filmer är helt enkelt en ursäkt för att dra ihop sina kompisar och skratta högljutt och enerverande. Och slutligen så innehåller varje Adam Sandler-film en Adam Sandler som ser tröttare ut än en sengångare efter Dreamhack.

Efter år av dessa tradiga ursäkter till filmer så var formeln komplett. Den arketypiska Adam Sandler-filmen var tillverkad och skeppades ut till en biograf nära dig. Likt mannan från himlen i Bibelns andra Mosebok föll den ner i våra famnar. Året var 2010 och världen blev välsignad med Grown Ups. 

Grown Ups är en basically en filmad semester för Sandler och hans vänner. Den möttes med skarp kritik och sågades av kritikerkåren. Den ärofyllda filmbloggen Bokis Movies beskrev filmen som:

a stupid, dull, lazy and flat out boring money maker for Sandler and company. If you want to drift into a inteligence free limbo for one hour and 40 minutes, this is the movie for you. But if you like something that even remotely resembles brains in you comedy, feel free to ignore Grown Ups.

Trots hård kritik och sågande recensioner från ärofyllda filmbloggar som Bokis Movies lyckades filmen dra in över 270 miljoner dollar och fick en uppföljare år 2013: Grown Ups 2!

Grown Ups 2 är om möjligt ännu värre än ettan. Det är en dålig uppföljare. Grown Ups 2 är grov, småaktig, omogen och det är rent ut sagt förbluffande hur en film som denna ens kan existera.

Filmen öppnar med att ett rådjur står och kissar en nyvaken Adam Sandler i munnen (en passande metafor för hur det känns att se på filmen) och efter det är det en timma och fyrtioen minuter av bajsskämt, kvinnliga och manliga stereotyper, nedsättande kommentarer om folks utseende, objektifierande av folk från båda kön, otaliga pruttskämt, kräks, nakna män som hoppar på varandra, fler bajsskämt och så lite slagsmål. En typisk onsdagsafton med familjen.

Under filmens gång hoppar handlingen mellan olika personers stela sidohistorier i ett hopp om att verka relevant. Filmen försöker hålla fler bollar i luften än en jonglerande bläckfisk på Cirkus. Det finns så många olika parallella stories i Grown Ups 2 och de flesta knyts ihop i en fin rosett genom att en person slår en annan person i ansiktet (ha ha ha). Grown Ups 2 är lite som filmvärldens motsvarighet till AIDS. Inte så kul att utsättas för.

Det är således svårt att medge att under tiden från det att jag tryckte på play tills det att eftertexterna började rulla så skrattade jag nio gånger. Inga stora skratt. Inga Parks and Recreation– skratt. Mer Kul bild på Twitter- fnysningar. För varje ljud som lämnade min mun byggdes skammen upp inom mig, likt en Katolik som ätit tre chipspåsar alldeles själv. Att erkänna att luft av uppskattning blåstes ut ur min näsa under tiden jag tittade på Grown Ups 2 känns inte bra. Hur kan en man se sig själv i spegeln efter att ha skrattat åt en film så juvenil som denna?

I Grown Ups 2 kan man hitta försök att förmedla känslor till publiken. Andra känslor än den naturliga känslan av aversion och antipati som utsöndras från skärmen. Varenda försök till en sensmoral faller dock hårdare än ett skämt i Melodifestivalen och misslyckas totalt. Det största och mest meningsfulla man kan ta med sig från Grown Ups 2 är kanske att även i de största plågorna så finns det saker man kan uppskatta. Kanske skrattade jag de där nio gångerna för att försöka hålla mig sund.

När allt ser som mörkast ut (Adam Sandler rapar, nyser och pruttar på samma gång) så kan man hitta ljusglimtar (en uppblåsbar flotte som exploderar upp och skadar en människa) och det gäller att hålla fast i de där ljusglimtarna så hårt man kan, hur små de än är. Man får inte släppa taget om det positiva man har även när det känns tufft.

Grown Ups 2 är 101 minuter jag aldrig kommer få tillbaka men jag lärde mig en viktig läxa. Det är på en mörk stjärnhimmel som det är lättast att se stjärnorna. Visserligen hade jag önskat att jag kunnat lära mig det utan att behöva sitta igenom en och en halv timme av spyor och bajs men ni vet vad de säger, man vet inte vad man har förrns man ser en halvnaken, drogad tjockis kyssa en hund. Ibland behöver man utsätta sig själv för något obehagligt för att kunna lära sig om det fina i livet.

Så tack, Grown Ups 2, tack Adam Sandler, för de där nio ögonblicken av flyktig lycka som lärde mig att värdesätta det fina i livet. Och tack för att dina filmer inte är mer än en timme och fyrtio minuter långa.

Mvh