Maya Angelo sa en gång i tiden att ”människor kommer att glömma vad du sa, folk kommer att glömma vad du gjorde, men folk kommer aldrig att glömma hur du fick dem att känna.” Aldrig har nog det citatet varit så passande som när det handlar om filmen ”The Greatest Showman”.
The Greatest Showman visar från första sekund vilken typ av film den försöker vara och vilken film den faktiskt är. Filmen öppnar med en 20th Century Fox fanfar från 50-talet och titelkort som för tankarna tillbaka till filmer från Hollywoods glansdagar. Samtidigt dundrar det maffiga och synnerligen moderna öppningsnumret (fullspäckat med elektronisk virveltrumma, cymbaler och en basgång som påminner mer om poplåtar från 2010-talet än något från säg, Singing in the Rain) i bakgrunden. Det är färgsprakande, högljutt och extremt ambitiöst!
Filmen kretsar kring P.T Barnum, spelad av Hugh Jackman och hans dröm att lyckas i livet. Mellan alla musiknummer får vi följa Barnums resa från extrem fattigdom till succé i och med öppnandet av det som kom att bli världens första cirkus! Den Barnum som presenteras här är en karismatisk, ambitiös och godhjärtad familjefar som bara vill det bästa för dem i hans omgivning. The Greatest Showman är inte intresserad av den historiska personen P.T Barnum (en man som plågade sina cirkusartister och sydde ihop en apa med en fisk) och låtsas aldrig vara en biografisk skildring av en människas liv. The Greatest Showman är en musikal i ordets sanna bemärkelse. Det är en film där folk blir förälskade vid första ögonkastet och alla problem kan lösas av ett dansnummer till en glorifierad Katy Perry refräng.
The noblest art is that of making others happy
-P.T. Barnum (Hugh Jackman)
Det är uppenbart att dialogen och interaktionerna mellan filmens karaktärer endast är ett slags mellanspel som leder till de stora refrängerna, musiknumren! Det är i dessa framträdanden som filmen verkligen kommer till sin rätt. Musiknumren påminner starkt om Baz Luhrmanns extravaganta festscener från Moulin Rouge och The Great Gatsby. Varje uppsättning fullkomligen begär din uppmärksamhet, de skriker ”Se på oss! Visst är vi viktiga!”. Varje nummer är välkoreograferat och nästintill varenda textrad behandlas som den viktigaste raden av text i ett musikstycke någonsin. Det är därför svårt att inte hänföras trots att den djupaste raden av text likaväl skulle kunna hittas på en kylskåpsmagnet.
The Greatest Showman vill framstå som en viktig kämpe för utsatta, en film om allas lika värde och hur alla bör accepteras. Visserligen sant men det är svårt att bli riktigt investerad när det viktigaste socio-politiska budskapet som går att utläsa är det, något trötta och ständigt återkommande, våga vara dig själv. Det är svårt att verkligen bry sig om Barnums cirkustrupp då det enda vi får veta om vissa karaktärer är att de ser annorlunda ut. Nej, det är egentligen inte där som filmen lägger sitt stora fokus, det är i Barnums familj. Det är i relationen mellan Barnum och hans fru, Charity, (en leende Michelle Williams), och deras två döttrar som man finner filmens känslomässiga epicentrum. Det är också här vi finner en förvånansvärt fin karaktärsutveckling för Hugh Jackmans karaktär.
I’m not scared to be seen, I make no apologies, this is me
-Lettie Lutz (Keala Settle)
The Greatest Showman är fylld av klyschiga scener och vävs samman av en trött berättelse som vi sett otaliga gånger förr men det är svårt att inte smittas av skådespelarensemblen som gör sitt allt för att det ska börja rycka i både fötterna och i smilbanden. Det är inte den bästa musikalen någonsin och när eftertexterna börjar rulla så har du redan glömt vad som sas och gjordes men du minns den varma känslan som det gav.
Mvh
halldettrehundra.com 