Reckless Love. Cory Ashburys megahit på den kristna musikscenen. Reckless Love är lika självklar i en ung kristens Spotifylista som Kalle på Julafton eller Fredrik Kempe på flintmässa. Låten har cementerat sig själv som en signaturmelodi för kristna världen över med sin medryckande melodi, välskrivna vers och imponerande instrumental. Introts gitarr är lika lättigenkännlig som en grönhårig estét med Kånkenväska vilse bland ett gäng gymnasieekonomer och Corys röst passar perfekt in i lovsångsledarmallen vi alla håller så kär. Denna lovsång har gjort ett så stort kulturellt intryck att självaste Justin Bieber sjöng om Guds överväldigande kärlek på sin Instagramstory. Överlag är det en fantastisk hyllningssång till Gud men den har också skapat något av en kontrovers. Källan till denna konflikt inom kyrkan härstammar från ordvalet i låtens titel. Är Guds kärlek verkligen ”Reckless”?
Sångrepertoaren i kyrkan är i ständig rotation. För några år sedan var Our God lovsången med stort ”L” och ett tag efter det var det 10 000 reasons som var den hetaste låten, sen kom Good, good Father, Vi Tror och The Stand men Reckless Love är det största som hänt lovsångsvärlden sedan Hillsong släppte Oceans. För er två kristna personer som inte har hört Reckless Love eller ni sekulära som av någon anledning klickat er in på denna artikel (välkomna!) så kan ni lyssna på låten nedan:
Det är extremt svårt att inte bli hänförd av denna hymn men det är en sak i låten som har irriterat mig under en längre tid. Användningen av ordet ”Reckless”. Jag har länge brottats med mina känslor gentemot denna, för övrigt, mäktiga lovsång för jag tror inte att Guds kärlek kan beskrivas som ”Reckless”. I flera månader har jag sagt att jag ”kanske inte gillar Reckless Love” så nu är det dags att formulera mina tankar lite mer konkret.
Detta är uppenbarligen inte meningen att vara en attack mot Cory som person, eller ens hans musikaliska talang, grabben är uppenbarligen en skicklig musiker. Det är enbart en reflektion kring ett litet, men viktigt, ordval i en annars teologiskt sund lovsång. Ordet ”Reckless” översätts ofta till ”obetänksam”, ”hänsynslös” eller kanske mest passande ”vårdslös”. Det är lätt hänt att vi har svårt att faktiskt ta in betydelsen av utländska ord trots att vi ofta hör och använder oss av dem. När man dock översätter dessa ord till sitt eget modersmål blir andemeningen lättare att förstå. Frasen ”I love you” har inte samma vikt i Sverige som ”Jag älskar dig”. På samma sätt kan vi sjunga om Guds ”reckless love” medan ordföljden ”vårdslös kärlek”, som betyder exakt samma sak, inte låter lika bra. Ordet vårdslös används för att beskriva oförsiktiga bilchaufförer eller slarviga handelsavtal. Är det verkligen en passande beskrivning för Guds kärlek?
Corys Facebookinlägg:
Efter att några vände sig emot ordvalet i Corys låt tog han till Facebook för att förklara tankeprocessen bakom sångtexten. Tyvärr gör hans förklaring bara att det musikaliska vattnet känns ännu mer grumligt. Låt oss ta en titt på vad Cory själv säger om sin låt.
Many have asked me for clarity on the phrase, “reckless love”. Many have wondered why I’d use a “negative” word to describe God. I’ve taken some time to write out my thoughts here. I hope it brings answers to your questions. But more than that, I hope it brings you into an encounter with the wildness of His love.
Redan i första stycket stöter vi på ett problem. Cory antar att anledningen till att ordet ”reckless” har blivit en het kristen potatis är för att det är ”negativt”. Det är inte helt korrekt. Anledningen till att det är kontroversiellt är för att det är felaktigt, osant, inkorrekt, tokigt och oriktigt. Inte negativt.
When I use the phrase, “the reckless love of God”, I’m not saying that God Himself is reckless. I am, however, saying that the way He loves, is in many regards, quite so. What I mean is this: He is utterly unconcerned with the consequences of His actions with regards to His own safety, comfort, and well-being. His love isn’t crafty or slick. It’s not cunning or shrewd. In fact, all things considered, it’s quite childlike, and might I even suggest, sometimes downright ridiculous. His love bankrupted heaven for you. His love doesn’t consider Himself first. His love isn’t selfish or self-serving. He doesn’t wonder what He’ll gain or lose by putting Himself out there. He simply gives Himself away on the off-chance that one of us might look back at Him and offer ourselves in return.
Cory gör här skillnad på Guds natur och Guds kärlek för att sedan hävda att Gud inte bryr sig om konsekvenserna av sitt handlande när det kommer till Hans eget välmående. Det är något man absolut kan argumentera för men det beskriver i såna fall snarare en osjälvisk, uppoffrande kärlek, inte en vårdslös sådan. Cory menar sedan att Guds kärlek inte är ”cunning or shrewd” alltså ”slug eller listig”. Absolut, det är svårt att tänka sig Gud som en slug affärsman som gnuggar sina händer framför en whiteboard med listiga planer men Gud beskrivs definitivt som vis och klok i Bibeln. Än så länge diskuterar vi bara semantiska innebörder av ord men slutklämmen av detta stycke presenteras ett teologiskt problem. Enligt Cory offrar sig Gud för oss utan någon vidare plan, Han bara spikas upp på ett kors och hoppas på det bästa. Här kan man definitivt snacka om en vårdslös akt. Att offra sig själv genom den mest brutala tortyr tänkbar bara för att det kanske, möjligtvis, eventuellt kan vara så att någon nappar på Bibelns budskap. Det är vårdslöst. Men det är inte så Gud fungerar, eller? För mig förminskar det här Gud till någon slags oerfaren gambler utan någon vidare framtidsvision. Nej, det är mer sanningsenligt, och vackert, att tänka sig Jesus offer på korset som en utstuderad räddningsaktion där Gud hade alla människor i åtanke än att tänka att din och min frälsning bara berodde på ren och skär tur… Vi läser vidare:
His love leaves the ninety-nine to find the one every time. To many practical adults, that’s a foolish concept. “But what if he loses the ninety-nine in search of the one?” What if? Finding that one lost sheep is, and will always be, supremely important.
Detta stycke är väldigt intressant. Jag gillar tanken att Gud är den gode herden som lämnar 99 får för att hitta det förlorade, vilsna lammet och det är en idé hämtad från Jesu bibliska liknelse. Det här verkar ju definitivt som ett ”dumdristigt koncept”, vissa skulle kanske till och med kalla det vårdslöst. Men det är endast dåraktigt om Gud skulle agera utan att tänka först. Cory målar här upp en väldigt impulsiv bild av Gud. Det är av högsta vikt för Gud att hitta det där borttappade fåret, den ofrälsta människan, men hela liknelsen faller ihop om man antar att herden lämnar de andra 99 för gott. En herde som är villig att tappa bort en flock av 99 för att rädda ett litet får är synnerligen vårdslös men det är inte vad Jesus liknelse vill visa. Jesus vill illustrera Guds enorma kärleksfulla natur, visa att han bryr sig om varenda ett av fåren i flocken. Inte att ett specifikt får är extra viktigt för honom.
His love isn’t cautious. No, it’s a love that sent His Own Son to die a gruesome death on a cross. There’s no “Plan B” with the love of God. He gives His heart so completely, so preposterously, that if refused, most would consider it irreparably broken. Yet He gives Himself away again. The recklessness of His love is seen most clearly in this – it gets Him hurt over and over. Make no mistake, our sin pains His heart. And “70 times 7” is a lot of times to have Your heart broken. Yet He opens up and allows us in every time. His love saw you when you hated Him – when all logic said, “They’ll reject me”, He said, “I don’t care if it kills me. I’m laying My heart on the line.”
Det här stycket är bara förvirrande. Sant, Guds kärlek är inte ”cautious”, försiktig eller varsam men dessa adjektiv är inte nödvändigtvis motsatser till vårdslöshet. Hela det här stycket beskriver en självuppoffrande, älskande Gud, men vårdslös? Det här Facebookinlägget pendlar mellan att vara teologiskt undermåligt och att vara en förklaring av ordet ”reckless” från en person som inte slagit upp ordet på förhand.
To get personal, His love saw me, a broken down kid with regret as deep as the ocean; My innocence and youth poured out like water. Yet, He saw fit to use me for His kingdom because He’s just that kind. I didn’t earn it and I sure as heck don’t deserve it, but He’s just that good. Oh, the overwhelming, never-ending, reckless love of God.
Jag finner att mina tankar om Reckless Love sammanfattas bäst inom Corys avslutande paragraf. Det är en extremt fin text med ett ord, ett koncept, som förstör resten. Ja, Gud är kärleksfull. Ja, Gud upprättar och använder brustna människor. Ja, Gud är god och vi förtjänar inte Hans kärlek men Gud är, per definition, inte vårdslös.
Nu ska vi snacka lite om ord
Okej, med Corys Facebookinlägg ur världen, vad spelar detta egentligen för roll? Visst, Cory Ashbury kanske använder ett ord fel i en lovsång men det förstör väl inte resten av sången? Det är en helt okej poäng som är värd att rikta sitt fokus mot.
Den populäre ståupparen George Carlin hade en komedirutin på 70-talet som var mångt och mycket mer kontroversiell än ordvalet i Cory Ashburys lovsångsdänga. Carlins komiska monolog handlar om ord, närmare bestämt de sju orden man inte får säga på TV. Carlin radar upp en lista med anglosaxiska svordomar som får en from frikyrkopojke att rygga tillbaka. Rutinen var så stötande att Carlin arresterades för störande av den allmänna ordningen efter ett av hans framträdanden. George Carlin hävdade att dessa ord egentligen inte hade någon kraft i sig själva. De var bara ord och kunde därmed inte orsaka skada.
”These words have no power. We give them this power by refusing to be free and easy with them. We give them great power over us. They really, in themselves, have no power. It’s the thrust of the sentence that makes them either good or bad.”
Detta är ett väldigt intressant påstående inom en fyndig och roande ståupprutin men det är tyvärr fel. Bokstäverna som bildar orden har ingen kraft i sig själva men orden de bildar bär på mening. Om jag skriver ”vattenpistol” så tänker du på en grön plastleksak från Dollarstore fylld med syre och vätemolekyler. Faktum är att vi uttrycker oss genom språk och att sudda ut meningen ur ord, vare sig de är grova svordomar eller inte, är dåraktigt. Visserligen kan innebörden av ord ändras under tiden men att blunda för ords mening och därmed kraft är inte klokt.
Så när vi ärar Gud, borde vi inte då använda ord som faktiskt beskriver Honom? Tänk er att vi byter ut ordet ”reckless” mot något annat. Säg att refrängen skulle gå ”Oh, the overwhelming, never-ending, orange love of God”. Jag tror att flera i kyrkbänkarna hade gjort en Munken och kliat sig lite bakom örat om någon sjöng ut att Guds kärlek var orange… Vad sägs om ”Oh, the overwhelming, never-ending, carbonated love of God”. Guds kärlek är inte kolsyrad och inte heller är den vårdslös, vilket vi bör vara tacksamma för. Reckless Love belyser ett större problem inom kyrkan. Tummandet på Guds natur, viljan att själv kunna definiera Gud och den liberala klyschan att ”bara det känns rätt” så är det rätt.
Avslutning eller nåt
Jag dömer inte någon som vill sjunga med i Reckless Love. Jag själv dunkar både Corys och Michael W Smiths versioner på högsta volym i mitt kök men jag tror ändå att det är värt att rikta lite mer fokus på vad man faktiskt sjunger i kyrkan. Ofta går lovsången på rutin och man glömmer det bakomliggande syftet. Den är inte enbart till för att få en själv att må bra, den är till för att ära Gud. Om Reckless Love för dig närmare Gud, go for it men det mest frustrerande är ju att Selfless Love har exakt lika många stavelser…
Mvh
halldettrehundra.com 