Eurovision Song Contest. Den största samlingen av flambojanta män näst efter Miljöpartiets partistämma. Den Europeiska sångtävlingen är årets kulturella lågvattenmärke samtidigt som den paradoxalt nog är en klar höjdpunkt. Tack vare Nettas seger i fjolårets tävling hölls årets musikaliska konflikt i Israel där vi bjöds på en fantastisk show! Vi tar en titt på det bästa 2019 års Eurovision Song Contest hade att erbjuda.
41 låtar ställde upp i årets tävling för att slåss om den ärofyllda förstaplatsen och förmånen att få ta hem Eurovision till sitt hemland där flera miljoner av folkets surt förvärvade pengar ska finansiera långdragna mellanakter och tradigt programledarmanus. I år var det Nederländerna som tog hem hela konkarongen med en svulstig och känslosam popballad, men vilken låt var egentligen bäst? Vi har kammat igenom alla 41 bidrag för att hitta guldkornen. Från den oförståeligt populära elektrojojken i Norge till indiepopen i Tjeckien. Vi har lyssnat på skrattretande pretentiös och smått parodisk bondageinfluerad punkgrowl från Island och stora powerballader från balkan för att hitta de bästa låtarna! För att hylla den ärofyllda tolvpoängaren, le douze point, har vi sammaställt en lista på de 12 bästa låtarna i årets Schlagerfestival för att visa hur fel Europa hade i denna upplaga av tävlingen. Ta en titt:
12. Fire Of Love (Pali Sie)- Tulia
Vi börjar denna lista med den obligatoriskt udda låten från ett Centraleuropeiskt land. I år stod Polen för den märkligt hänförande Fire of love från sångkvartetten Tulia. De fyra gruppmedlemmarna kombinerar en traditionellt Östeuropeisk sångstil (white voice) med ett rockigt, någorlunda, kontemporärt sound. Resultatet låter lite som ett gäng skrikiga fotbollsmammor som kräver att få prata med chefen på ett Toys ‘R Us över ett elgitarrkomp och det är lite så Eurovision ska vara.
La Venda är ett svängigt energipaket från Spanien som har samma aura som en VM-låt från det tidiga 10-talet. Det är sprudlande och angeläget med en liten udd av ”vi vet att vi inte är Despacito men vi sjunger på spanska, så snälla rösta”.
I år skickade Ungern en känslosam ballad där sångaren Papai Joci sjunger om sin bortgångne far. Det är en fin melodi som förstörs något av ett onödigt fingerknäppnings-beat som tydligen måste kvoteras in i alla moderna låtar. Detta till trots lyser känslorna igenom även om han valt att sjunga på ett språk som kommer vara bortglömt om ca 20 år när Kina etablerar ett globalt kejsardöme.
Azerbajdzjan. En korrupt och kvinnoförtryckande stat från det forna Sovjet och landet med det mest Benedict Cumberbatchiga namnet… I år skickade de låten Truth med artisten Chingiz. Det är en modern och uppbrusande poplåt med en ljudbild i stil med Daft Punk-light. Den ljusa sångrösten tillsammans med det pulserande beatet gör en helt okej dänga.
Leonora från Danmark framförde bidraget Love is forever, en slags globalistisk hyllning till kärlek och Europa. Sensmoralen är något i stil med att kärlek kan läka alla sår och ena kontinenten. Visserligen är detta ett bra budskap som ekar väldigt fint med mina egna kristna värderingar om kärlek. Leonora väljer dock att blanda in massa andra språk i sin sångtext vilket får mig att instinktivt rycka tillbaka. Detta sötsliskiga tilltal till Europa får Love is forever att kännas som en slags slagsång inför det stundande EU-valet och om det är någonting jag ogillar så är det protofascistiska organisationer bestående av opportunistiska byråkrater vars enfaldiga uppdrag är att föra en vänstervriden globalistisk agenda över hela världsdelen genom att göra alla grodor homosexuella. Men låten är fin.
7. Zero Gravity- Kate Miller-Heidke
”Intressant…”. Så brukar min personlighet beskrivas av jämnåriga bekanta och min mamma. Australien, vars blotta närvaro i Eurovision är… intressant… beslutade sig i år för att skicka en elektronisk operafusion om förlossningsdepression där sångaren sitter uppe på en skyhög pinne och gungar fram och tillbaka framför snurrande bilder av rymden. Det är helt klart intressant… Det är också stundtals riktigt bra. Under ett förbluffande uselt elektrobeat finns en storslagen ballad med känsla, en otrolig sångröst och en bedårande melodi. Den själlöst, pulserande, elektroniska basgången skär sig dock något fruktansvärt med resten av låten och det är lite som att bevittna en musikalisk massaker som man inte kan låta bli att hänföras av.
Varje år finns det en låt som borde gått vidare till finalen men som tragiskt nog inte lämnade det blodiga semifinalskvalet. Förra året var det Stones med ZiBBZ och i år var det 22 med Sarah McTernan. Det här är en lågmäld kärleksdänga där en smått nervös irländsk sångerska sjunger om romantik över en tydlig basgång. Det sticker inte ut men det osar picknick och Instagrammade bilder av polaroidfoton. Det är inte en explosiv houselåt men melodin doftar av roadtrip och vita tonårstjejer med Starbucksmuggar. Fint är bara förnamnet.
Vanligtvis kan man höra på en låt om den kommer från Eurovision eller inte. De flesta Eurovisionsschlagerlåtarna bär på den där lite smått desperata eftersmaken av europeisk disco och undertonen av en kontinent som sakta men säkert begår kulturellt självmord. Ni vet de vibbarna? She got me lyckas dock bryta ut ur den boxen av schlager och låter faktiskt lite som en riktig låt. En traditionell och lite smått ointressant klubbdänga med ett trött housebeat i refrängen- men en riktig låt. Tack vare en stark brygga och en charmig sångare biter She got me sig fast på hjärnan som ett riktigt musikaliskt guilty pleasure.
4. Friend of a Friend- Lake Malawi
Förra året välsignade Tjeckien Europa med Mikolas Josefs medrryckande Mellorap Lie to me och i år fortsatte bandet Lake Malavi den här moderna tjeckiska trenden med poplåten Friend of a friend. Tjeckisk indiepop var en musikgenre jag inte visste att jag behövde i mitt liv men den här 80-tals inspirerade popsången får mig att känna saker jag inte känt på flera år, såsom lycka och välbehag! De välkammade pojkarna i den färgglada, tjeckiska trion lös upp scenen i Tel Aviv likt de palestinska raketerna som avfyrats från Gaza likt en sommarsol på en junimorgon och även om de inte nådde första platsen så nådde de hela vägen fram till mitt hjärta!
Eurovision Song Contest är som en enda stor estétklass där alla försöker dölja sina känslomässiga bekymmer bakom tjocka ridåer av rosa hårfärg och outfits från Monky under tiden som de desperat söker uppmärksamhet från omvärlden. Efter ett tag känns denna fasad av ”kolla på mig, jag är så unik” dock väldigt tom och uttjatad. Jag menar, det är knappast modigt att förklara förtryck framför en spoken word-publik som håller med dig i alla dina åsikter. Det jag vill ha sagt med detta är att Italiens Soldi står ut över massan utan massa gimmicks eller invecklade kostymer. Det är helt enkelt bara en avskalad rap svängigare än en Centerpartist som försöker navigera sina svar på en presskonferens och tightare än min budget i mitten av februari. Artisten Mahmoods artistiska uttryck passar låten perfekt och de två kännetecknande klapparna i refrängen är pricken som gör I:et!
Nederländerna tog hem årets vinst med Duncan Laurence och hans Arcade, en smärtsam popballad om en vän som miste livet efter att ha fått hjärtat krossat… Arcade dryper av känslor på samma sätt som en Orginalburgare på Max dryper av fett. Laurences röst är laddad med lika mycket känslor som det finns månlandningspropaganda i Stefan Löfvens Twitterflöde och låten som helhet är riktigt pampig. Det är en låt som fyller rummet med sitt drömska pianospel, diskreta tamburin och trollbindande strängar. Man kan till och med bortse från det onödiga partiet av fingerknäppnings-beat när den stora kören klämmer i i låtens crescendo. Arcade var en värdig vinnare men…
1. Too Late For Love- John Lundvik
…Too late for love är en BANGER. Too late for love överskrider alla genrer och bryter sig ur den snäva Eurovisionmallen med en explosiv gospelkör och skönsång som får publiken att smälta snabbare än en glaciär under en Sverigedemokratisk regering. John Lundvik och the Mamas bjöd Tel Aviv och världen på en show av shower i och med det pampigaste numret jag sett på år och dar. I egenskap av att vara man visar jag endast känslor offentligt under superhjältefilmer men under årets Eurovisionfinal var jag tvungen att göra ett undantag. Mitt hjärta dunkade som om jag var en 13-åring efter sin första Power King och spänningen under omröstningen gick att dela på med en kniv. Efter en otroligt jämn runda av jurypoäng satt Sverige i topp med två poängs marginal över den redan bortglömda dängan från Nord Makedonien. Sen var det dags för att få se folkets röster och i ett misstag som endast kan mätas med Europas kollektiva 1900-tal så fick Sverige endast 93 poäng av det europeiska folket. Detta kan jämföras med Norges identitetskris till bidrag som fick 291 pinnar och passerade Sveriges utomordentliga låt. Eurovision Song Contest 2019 var ett utmärkt argument för att avskaffa demokrati. Om det europeiska folket inte kan anförtros detta röstens privilegium förtjänar de det inte! John Lundvik är en svensk nationalskatt och Too late for love är en låt som kommer leva vidare i den svenska musikskatten många år framöver!
Där har ni det, mina damer och herrar, de 12 bästa låtarna Eurovision Song Contest hade att erbjuda! Har ni några synpunkter? Några förslag på ändringar? Gör en egen lista isåfall!
Håll det trehundra
halldettrehundra.com 