Epilog
Det har gått ett tag sedan jag grottade ner mig i mina profilbilder. Jag har fått tid att reflektera. Har gått upp för ett par steg med Kübler-Ross och funnit någon form av frid. Jag refreshar inte längre min tidslinje flera gånger i minuten för att se om gillningarna stigit och jag tror att jag har insett vad min maniska fascination kring mina profilbilder grundade sig i.
När jag var yngre älskade jag att klättra i träd. Älskade att känna vinden i håret när avståndet till marken växte sig större. Att nå svindlande höjder och titta ner mot gräset med skräckblandad förtjusning och att längtansfullt blicka upp mot trädets topp. Att sätta mig på en stadig gren och njuta av utsikten.
Likes på profilbilder är inte viktiga, det visste jag. Men de är en av de mest effektiva måttstockarna för social status för en osäker ung person som tar sina stapplande steg ut i vuxenlivet. De gråa siffrorna i billig Helvetica-kopia representerade något mer. De symboliserade något större. Varje reaktion på min profilbild var en liten gren för mitt ego att klättra upp på. För varje reaktion ökade avståndet till marken.
Gymnasiet var en utmanande tid för mig men det var också en tid då jag fick chansen att börja forma mig själv till den jag ville vara. Det var en tid full av roliga upplevelser och samtal. Kontorstolsrace i korridorer, teateruppträdanden för skrattande publiker och lektioner med karismatiska lärare. Jag var orolig för att jag redan hade nått toppen. Att jag peakade i gymnasiet. Mina profilbilder nådde sina toppar under gymnasiet, tänk om jag också gjorde det.
Tänk om det sjunkande gillningsantalet på min profilbild speglade min egen kurs i livet. Tänk om jag var den där personen som dyker upp på klassåterträffar utan något att säga och vars främsta bedrift var den där gången han fick full pott på ett Buzzfeed-quiz. Tänk om mina nya upplevelser alltid skulle leva i skuggan av mina gamla minnen. Jag var rädd för att resten av mitt liv skulle vara ett långsamt fall ner mot marken, ett misslyckande i ultrarapid och att det bästa inte låg framför mig utan bakom mig. Att det inte fanns några nya grenar att sträcka mig mot. Att toppen redan var nådd. Att jag redan presterat det mesta och bästa jag kunde. Att det som döljde sig bakom framtidens dimslöja inte skulle kunna nå upp till det jag redan upplevt.
Men det jag har försökt att inse är att livet inte handlar om att nå så högt som möjligt. Livet är i sin natur omöjligt att kvantifiera och hopplöst att boxa in, så denna besatthet vid att nå längst och högst är egentligen bara en godtycklig mänsklig konstruktion. Likes i det här fallet är bara ytterligare en metafor för livet som helhet. Kanske kommer jag aldrig få mer än 134 gillningar på en profilbild och kanske är det helt okej. Livet är en ständig klättring i både högt och lågt och denna navigering är inte bunden till ett och samma träd. Livet är en skog fylld med en myriad olika stammar. Olika möjligheter i olika skeden av livet. Hur många likes man än får, vilken gren man än står på, oavsett om regnet piskar eller solen skiner, så kan man alltid ta sig tid att njuta av utsikten.
Mvh
halldettrehundra.com 